Döstädar

 I samband med en förestående operation av min höft förbereder jag mig på att dö. Nä, nu var jag nog lite drastisk. Men en tankeställare är det allt i alla fall. Nu inleds en tid som åtgärdad. Jag kommer att vara justerad av specialister för att fortsätta fungera. Tacksam för det. Men i min värld är det också en påminnelse om vår skörhet som människa. Man är inte trettio jämt. 

Hur som helst, medan grannarna ser ut att tömma huset för nya äventyr på ålderns höst, verkar jag i det lilla med det ständiga tänker en in två ut. Jag tänker underlätta vardagen för efterlevande. Svårt med stora prylar som gräsklippare och motorcyklar, det överlämnar jag åt maken. Själv tar jag finliret. Garderober och gamla papper, till exempel. 

Gamla papper är typiskt mig. Jag har ju alltid gillat papper ( böcker, brev, teckningar, papperskonst...). Ja, nu har jag bestämt mig för att  döstäda ORDENTLIGT i garderoben i verkstan. Börjar med att läsa samtliga gamla dagböcker och ta bort innehåll som ingen behöver läsa och fundera över sen. Dessa gamla dagböcker, hur ofta har jag inte nämnt dem? Jag vet, jag har ju ett skriveri på gång till samlingen för Nordiska museet men det går trögt. Tar tag i det igen nu genom rensning av papper. 

Men att läsa en stund varje kväll ur en slumpmässigt vald dagbok är en upplevelse. Just nu har jag fått tag i en bok från en period som jag i efterhand förstått varit jobbig. Den där perioden innan ens halvvuxna barn landat. När tankarna cirkulerat kring kompisskap, jobb, droger, utredningar, vilsenhet och faror. Allt man varit bekymrad för och rädd för och som orsakat sömnlösa nätter.  Men också hur allt löst sig, hur vi ältat och oroat oss i onödan som många andra föräldrar. Och mitt i allt detta det egna jobbet blandat med fortbildningar, gamla föräldrar som behöver en och som vilset frågar varför barnbarnen "aldrig" hälsar på. 

Denna dagbok spänner över fyra år, korta texter, ibland bara fem ord på en sida. Men på något sätt säger den allt ändå. Ungarna flyttade runt, hade tillfälliga jobb och bostäder när det gick bra och partners kom och gick, vi "körde soffor" när vi inte åkte land och rike runt på hojen. Herregud. Det är inte alltid jag ritat hjärtan och smileys i dagboken, direkt. 

Nåja. Jag återgår till läsningen en stund och funderar över vad som är viktigt för efterkommande generationer. OM någon nu skulle vilja spara mina anteckningar. Kanske en AI-filur sitter och spanar över bokstäverna och förundras. Tänker att mänskligheten var bra korkad ändå. Göra tecken för hand på papper, tecken som ska återge någon form av känsla och upplevelse. Onödigt. 

Återkommer när jag kommit ut ur garderoben. 

/E. 

Ooops! Tiden går.

 Ja, och? 

Som 70-åring har jag haft fullt upp utan att känna någon nämnbar skillnad. Ondskan är ju kvar, den kanske till och med har förvärrats eller så beror det på vad jag har gjort som förvärrat den. Typ stått i köket mer än vanligt, hängt i soffan mer än vanligt, röjt i stugan mer än vanligt och därmed gått på skogsstigar och klättrat (!) ut och in på dass. Annars, så...

Ovanstående är sånt som sker då en unge kommer hem till oss. Ungen bor i Bergen, nästan hundra mil bort, men dyker upp ibland för att stanna en lite längre tid. Längre tid är mer än en helg. Den här gången blev det nästan två veckor. Det är nästan för mycket, för den här ungen tar stor plats med sin livsenergi och ju längre han blir kvar, ju större blir hålet när han åker. Mammahjärtat börjar längta ihjäl sig varje gång han glatt säger hej och drar, vilket han gjort rätt ofta sen han var sexton. Känns det som. Ständigt i rörelse, ständigt på gång, alltid lika energisk. 

Under den här veckan hann han glädja oss med ett altanbygge i stugan, ta med en brorsa på roliga äventyr samt styra upp en del saker som vi inte riktigt rått på. Hur är det möjligt? Full fart hela tiden, lösningsfokuserad, gott humör, och alltid ett öga på oss. Och som vanligt, när maken inte är synlig, frågan "var är pappa?" I går morse, vid femtiden, klev han upp och drog vidare mot sitt hem via ett antal golfbanor och allt om var kvar var en peg på soffbordet. 

Jag tänker tillbaka på den här grabben som var en aning "vidlyftig" i sena tonåren. Vilket konstigt ord, egentligen. Men så var det. Vi hade inte riktigt förmågan att följa med i alla svängar men när han dök upp hemma var det samma unge som förr men alltid med en del nya erfarenheter i ryggan, både bra och dåliga. Sin 21-årsdag firade han i Australien. Minns hur vi väcktes av ett telefonsamtal en udda tid på dygnet och den glada rösten som berättade att han just landat på andra sidan jordklotet. Något år senare ett samtal från ett annat hörn av världen. Jag var på jobbet och pausade aktiviteter med en elevgrupp för att höra hans  lika glada röst från en strand i Kambodja där han hade vadat ut i det varma havet en bit. 

Ett annat samtal kom från betydligt närmare plats, då var det en kraschad bil. Allt gick bra men bilen gick sönder. Vi ordnade det och livet gick vidare med något tilltufsade föräldrar som önskade att alla skulle bara sitt stilla i soffan och glo på film och matas av sin mor. Som alla andra föräldrar har vi haft med- och motgångar, men jag är så innerligt tacksam för att våra fyra ungar har växt upp till de goa människor de är idag. 

När jag ändå halvligger här och filosoferar över detta, kan jag inte heller låta bli att nämna frågan jag får ibland av andra, mycket yngre, föräldrar, de som har "bara" ett eller två barn. "Men hur hann du med alla och hur orkade du?". Ibland underförstått att jag borde tänkt mig för och någon gång med viss beundran. Oftast det första. En gång fick jag höra att det var egoistiskt att skaffa fler "än man hade armar för". Va? 

Jag VET att det var skitjobbigt för både oss och barnen när alla var i lekåldern. Att ha barn är ingen dans på rosor. MEN att ha syskon innebär förhoppningsvis att man lär sig något, som att dela, ta hänsyn, förstå att man inte äger föräldrarnas odelade uppmärksamhet hela tiden. Jag har inte heller hört att någon av ungarna skulle velat vara utan sina syskon. Jag brukar svara ärligt på kommentarer ("hur kunde du skaffa...?") att när den förste var född hade jag redan en panisk känsla att han inte skulle få ett syskon.  Därför är det knappt två år mellan de två första. Inte kunde vi tror att det skulle gå så lätt. Att det sedan kom en tredje var ju som en oväntad julklapp. Inget att göra åt - vi gladdes över det som hänt. Och den fjärde... Ja, skulle vi ha sett in i vår äldste sons ögon som bad för sin lilla kusin att hon skulle få bo hos oss när hennes mamma dog. Skulle jag ha sagt att "nä, vi har inte plats eller tid"? 

Fyra gullungar. Som inte minns så mycket annat än att de alltid varit många. Som ständigt fått dela, väntat på sin tur, lärt sig att lyssna, blivit osams och sen sams, sovit tillsammans som ett gäng valpar och lekt och lärt varandra saker. Visst, vi räckte säkert inte till alla gånger men ett syskon har alltid funnits att räkna med när en förälder varit upptagen. 

Sedan tillbaka till "hur kunde du skaffa...?" Skaffa? Vaddå skaffa? En del har tur att få barn andra inte. Ingen självklarhet. Ja, den här frågan skulle vi skrattat åt, vi som satt i sandlådorna på 90-talet, när vi minst hade ett par ungar per familj och ibland fler än två. Jag var inte ensam. Då. Men det är klart, det fanns ingen tid över åt oss själva. Vi levde mamma-pappa-barnlivet. Såg fram emot camping på sommaren och annars var det mest ungarnas aktiviteter som upptog all vår tid efter jobb och måltider.  

Jaa, så nu har jag svarat på den frågan igen. I text. Men när någon av de vuxna kommer hem till oss, då känner man sig jävligt rik när man tänker tillbaka och nu kan se hur det blev.

Som sagt - nu är det tomt i soffhörnet på kvällen igen. Men man kan ju alltid räkna med att det kommer någon igen.

/E.