Familjehemligheter

 Jo nu blev du allt nyfiken, va! Hämta chipspåse och två folkbärs för nu kommer det! Det är som på bio! 

Eller inte. Jag och min bror har en syster som under vår uppväxt till vuxna varit relativt obekant även om vi vetat av varandra ett tag. Men på vår gemensamma fars begravning möttes vi och sen började jag och min syster brevväxla. Bara det. Vi fann båda att papper och penna är bara bäst! Brevväxlingen har gjort att vi har mer grepp om varandra och en hel del gemensamt när det gäller hur vi uppfattar omvärlden. Det är varken politiskt eller teknikens utveckling. Det är mer på ett andligt plan så jag avstår att förklara. 

Vi har skippat brevpapper, nu skickar vi en skrivbok mellan oss. Ibland glömmer vi bort boken så då ligger den månadsvis under någon pappershög på något av våra respektive arbetsbord, antingen i Halland eller i Jämtland. Pappershögar med klotter, färgprover, skisser, halvfulla anteckningsböcker och sjutton ritböcker i olika storlekar. Det ligger kritor, färgpennor och färgtuber i drivor och ett och annat oöppnat paket med något nytt material som genast måste provas. Syrrans ritbord är dubbelt så stort som mitt, därför har hon plats för mer grejer. Men vår brevbok förlägger sig själv lika bra på båda ställena. 

Det är en typisk likhet oss emellan: samlandet på pennor och färger och ritböcker. (För dig som inte vet vad jag menar med ritbok är det en bättre variant på skissblock eller ritblock, en liten bok med bra papper som passar för både vattenfärg och pennor.) Jag har sju på gång... De två första fick jag av min bror, jag blev omedelbart lyrisk. Oklart vad som utlöser det. 

Nå, syrran, för nu kallar vi varandra syrran för det är ju det vi är, och jag har ju inte det där man har med ett syskon man växer upp med. Men vi fascineras av en del likheter som handlar om andra saker än utseende och gemensamma diffusa minnen av släktingar och platser. I en av våra brevböcker skriver Helena om sig själv och nämner saker hon brottas med, både inom och utom sig. Jag läste detta fler gånger och tänkte att hon beskrev mig, i minsta detalj. Så märkligt. Just det kändes som ett bevis på något. Vi pratade om det när vi sågs live. Nå, jag tänker inte komma med några rafflande avslöjanden i bloggen om det, men däremot pratade vi nästan oavbrutet om den stora familjehemligheten: VAD hände när min mamma blev brädad av hennes? Eller snarare HUR? Vi båda vet ingenting då alla som naturligtvis vet vad som hände har bestämt sig för att inte säga något. Vi har bara fått diffusa svar som att "det är ett avslutat kapitel" (alltså nu talar vi inte mer om det. Punkt.), eller antydningar om att "det råkade bli så att..."

Det blev så att Helena och jag började fantisera om hur allt gick till. Det var nästan så att vi till slut hade manuset klart till ett kärleksdrama som skulle fått "Scener ur ett äktenskap" att framstå som ett barnprogram. Just nu jobbar vi hårt på att finna ledtrådar till dramat. Problemet är naturligtvis att de flesta som vet nåt är döda. På något sätt kryddar det vår gemensamma historia lite. Men några lösryckta delar har vi, funderar på att sätta upp gula post it-lappar med ord som ledtrådar. Vad tycks om dessa: barnkofta, släktfejd, flykt, bilverkstad, dubbelbröllop, två mormödrar...

Vi har mycket att reda ut men skam den som ger sig. Ingen av oss har lidit någon nöd, vi har haft det bra när vi växte upp och bitterhet är något vi inte förstår. Vi tre syskon sysslar med konstnärliga verksamheter på olika plan, jag och syrran är pedagoger och jobbar med ungar... Vi har en del att tala om. Förutom dramat. 

/E.