Döstädar

 I samband med en förestående operation av min höft förbereder jag mig på att dö. Nä, nu var jag nog lite drastisk. Men en tankeställare är det allt i alla fall. Nu inleds en tid som åtgärdad. Jag kommer att vara justerad av specialister för att fortsätta fungera. Tacksam för det. Men i min värld är det också en påminnelse om vår skörhet som människa. Man är inte trettio jämt. 

Hur som helst, medan grannarna ser ut att tömma huset för nya äventyr på ålderns höst, verkar jag i det lilla med det ständiga tänker en in två ut. Jag tänker underlätta vardagen för efterlevande. Svårt med stora prylar som gräsklippare och motorcyklar, det överlämnar jag åt maken. Själv tar jag finliret. Garderober och gamla papper, till exempel. 

Gamla papper är typiskt mig. Jag har ju alltid gillat papper ( böcker, brev, teckningar, papperskonst...). Ja, nu har jag bestämt mig för att  döstäda ORDENTLIGT i garderoben i verkstan. Börjar med att läsa samtliga gamla dagböcker och ta bort innehåll som ingen behöver läsa och fundera över sen. Dessa gamla dagböcker, hur ofta har jag inte nämnt dem? Jag vet, jag har ju ett skriveri på gång till samlingen för Nordiska museet men det går trögt. Tar tag i det igen nu genom rensning av papper. 

Men att läsa en stund varje kväll ur en slumpmässigt vald dagbok är en upplevelse. Just nu har jag fått tag i en bok från en period som jag i efterhand förstått varit jobbig. Den där perioden innan ens halvvuxna barn landat. När tankarna cirkulerat kring kompisskap, jobb, droger, utredningar, vilsenhet och faror. Allt man varit bekymrad för och rädd för och som orsakat sömnlösa nätter.  Men också hur allt löst sig, hur vi ältat och oroat oss i onödan som många andra föräldrar. Och mitt i allt detta det egna jobbet blandat med fortbildningar, gamla föräldrar som behöver en och som vilset frågar varför barnbarnen "aldrig" hälsar på. 

Denna dagbok spänner över fyra år, korta texter, ibland bara fem ord på en sida. Men på något sätt säger den allt ändå. Ungarna flyttade runt, hade tillfälliga jobb och bostäder när det gick bra och partners kom och gick, vi "körde soffor" när vi inte åkte land och rike runt på hojen. Herregud. Det är inte alltid jag ritat hjärtan och smileys i dagboken, direkt. 

Nåja. Jag återgår till läsningen en stund och funderar över vad som är viktigt för efterkommande generationer. OM någon nu skulle vilja spara mina anteckningar. Kanske en AI-filur sitter och spanar över bokstäverna och förundras. Tänker att mänskligheten var bra korkad ändå. Göra tecken för hand på papper, tecken som ska återge någon form av känsla och upplevelse. Onödigt. 

Återkommer när jag kommit ut ur garderoben. 

/E.