måndag 20 april 2015

Konstiga drömmar...

...man har.
Just nu är det spöken som gäller, tydligen.
I natt drömde jag att jag låg och läste i en tidning som sedan helt plötsligt sögs in i väggen. Jag kände hur håret reste sig i nacken där jag låg (ja, även när jag vaknade kallsvettig, på riktigt) när jag famlade efter tidningen och insåg att vägen var magnetisk och att jag kände av en okänd kraft som jag läst om i någon gammal bok. Det gällde att skydda barnen så jag knuffade ner lille Staffan som låg och sov bredvid mig och skrek att vi var tvungna att utrymma huset. Samma hus som alltid återkommer i mina drömmar. Stort och ödsligt med mörka väggar och många rum, varav några obebodda men med diverse möbler ändå.

Ja, alltså jag vaknade och kände mig helt urlakad MEN utsövd och funderade på att kliva upp och göra nytta. Kvart i tre. Nå, grannarna hade väl fått nåt att fundera på om jag börjat putsa fönster.

Lilla mamma börjar vänja sig vid all hjälp och jag börjar vänja mig vid det också. Det nya i livet, alltså. Mamma, med alla hustomtar, och så det allt mer tilltagande röjningarbetet i och omkring huset. Maken snickrar, rörmokar, målar, spacklar och slipar och mitt i allt beställer grejer till hojen. Själv har jag knappt tordas lukta på cykeln när jag passerar garaget nån gång. Då kommer det bestämt i alla fall att suga i åktarmen och det känns tryggt. Nåt vardagligt och stabilt. Jag lovar, första åkturen för året blir den vanliga runt viken. Allt annat vore fel. Varför drömmer man inte om det?

Det är kolsvart ute, maken har kommit in från friggispimpet och jag ska bekämpa eventuella mardrömmar ännu en natt. Konstigt att man minns en del drömmar flera år efteråt. En dröm som förföljde mig några nätter när jag var liten var att man kunde trampa på en mina om man gick fel i buskarna längst ner på vår gård närmast järnvägen. En natt trampade en familjemedlem på minan och gick upp i rök. Den skräcken satt i den. En annan gång drömde jag att vi skulle badas av mamma, jag och min lillebror. Något gick fel. Duschen kom ur mammas ögon och vi kunde inte stänga av. Huuuuuvvvvaaaaa. Jag ryser än idag. Ja, just det, ja. Nu har jag piggat upp er med lite mardrömmar.

Ha det i nattens skräckkammare!
/E

Inga kommentarer:

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...