onsdag 8 april 2015

Påsklov och nytt liv

Livet förändras ständigt.

Varje gång infinner sig en strak känsla hos mig, kopplat till mitt resonemang att ta vara på livet:
JAG LÄNGTAR TILL VARDAGEN!

Det här händer mig varje gång något oväntat sker som kommer att förändra mitt liv åt något håll. Det är då jag alltid funderar över hur lite vi uppskattar den där gråvardagen när allt flyter på i sina gamla fotspår. Jag älskar gråvardagen och suger i mig varje sekund av livet och nuet. Mindfulness, skulle nån säga, jasså, skulle jag svara. I så fall har jag hållit på med det sen jag var tonåring och ofta undrat över vilket funktionshinder det sorterar under. Det där att gilla det inrutade trygga där jag själv styr över överraskningarna.

Morgonens livsfunderingar (brukar ske som bäst i duschen) handlar om mamma som kommit hem till sig efter en sjukhusvistelse på nästan tre veckor. "Lite virrig" och glömsk har vi sagt att hon är, både vi närstående och hon själv. Nu har naturligtvis oordning skett i hennes liv som förvärrat detta och jag måste försöka anpassa mig till det nya i livet. Att ha en ny sorts mamma. Det är tufft ska jag säga. Jävligt tufft. Särskilt som jag måste bli en ny sorts dotter.

Men som alla andra brukar man ju anpassa sig i någon grad till slut och här sitter jag och väntar på vardagen. Alltså att jag ska fundera på vad vi ska ha till middag och vilket betyg Olle och Anna ska ha. Och kanske planera någon liten resa. Sucka över asfalt och ha dåligt samvete för uteblivna situps. Men det kommer väl. Det gör det alltid. Men till dess är allt kaos och oro.

Sonen fyllde trettio igår. Det var säkert en upplevelse för honom. Enligt alla sociala medier har han blivit ordentligt omhändertagen 95 mil bort från oss päron. Vi ska fira honom vid ett senare tillfälle.
Men det går att reflektera även över honom i mammaoron och längtan över vardagen. Hur var det när han kom? Jo, då längtade jag också till gråvardagen.

Jag minns kristallklart hur det var att föda fram gossebarnet på 1420 gram och hur jag och den nyblivna pappan ringde våra morsor när äntligen telefonautomaten rullades in tillsammans med fikat. Två dygn senare längtade jag till vardagen när jag väcktes av sköterskan som kom in med en hungrig bebis klockan halvfyra på morgonen. Jag minns nog att jag i mitt sömnomtöcknade tillstånd tänkte att det skulle bli skönt att få komma hem till vardagen och sova som vanligt.... Ja, ja, jag anpassade ju mig till det nya och blev tigermamman som fräste ilsket åt alla som ville "avlasta mig några timmar så att jag fick vila".  Jag höll på att längta ihjäl mig efter att det nya skulle bli gråvardag. Vilket det ju blev. Resterande två födslar var någorlunda planerade och ingick i vardagen men när den sista ungen kom var det kaos igen och jag minns mig själv försöka behålla lugnet för att invänta gråvardagen. Inte för att barnaskaran utökats ( det var ändå en hemlig dröm att ha en jättefamilj) utan på det sätt det skedde med sjukdom, dödsfall och efterföljande trauman.  Då sa jag det till och med till alla - NÄR BLIR DET VARDAG IGEN?

Just nu har jag svårt att se längre än till nästa timme. Hur går det? Har hemtjänsten funkat på morgonen? Hur var natten? Hur länge funkar det över huvudtaget?

Livet pågår. Men en vanlig sketen gråvardag - suck vad jag längtar.
/E

3 kommentarer:

Ingemar Edfalk sa...

Jasså, jaha, han vägde bara ett och ett halvt kilo? Jodå satt..

Eva sa...

Ja, man vill ju inte skryta direkt...
Men OK då, han vägde 4680! Nästan fem kilo! Och det var exakt vad alla pratade om, nästan FEM kilo. Jojo.

Evas blogg sa...

Jag tänkte också att det var en liten krabat, men det var det ju inte :)

LJUVLIGA VINTER!

Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, men faktum är att jag har hittills älskat januari med hull och hår. Jag har skottat, jag har p...