Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Julminnen.

Juldagarna har gått. Som alltid står jag förvånad mitt i dammet som är kvar och känner mig lycklig och vemodig. Lycklig för att vi har de jular vi har och vemodig för att tiden går och de första jularna blir allt mer avlägsna. Idag tänker jag tillbaka på jularna, tacksam in i själen för att vi fått ha det så gott.

Bland alla minnen jag har kan jag bara finna två där juldagarna varit tunga och en där vi plötsligt insåg att inte urhemmet längre var den självklara samlingsplatsen vid jul. I övrigt är det bara som en enda lång bullerbyberättelse från start till nu.

I natt låg jag och funderade en stund, koncentrerade mig på att verkligen minnas de allra första uppfattningarna om jul. Jag har en svag aning av ett golv fyllt av paket och julpapper. En jättestor blunddocka i en kartong, vuxenben runt om, tomten med sälskinnspäls i dörren. (Jo, mamma hade en sälskinnspäls hängande i källaren. Ett urholkat lik, som min fantasifulle bror senare sagt). Vi det läget kopplade jag inte ihop tomten och morsans päls, jag bara njöt av stämningen och dockan.

Ett annat mycket tidigt minne är då jag satt och lekte med lyckotrollen på golvet i kammaren (”kammarn”, rummet mellan köket och ”salen”. Det var ordning förr, lätt att orientera sig i hemmet då alla rum hade ett namn). Då knackade det på köksdörren, ingen väntades så det blev en viss rörelse i köket. Någon ”främmande” kom, någon undrade ”håcken ere”? Och vad hände? Jo, TVÅ tomtar tittade in. Min känsla var att ingen i familjen hade den ringaste aning om vilka dessa var eller var de kommit från. Någonstans inom mig anade jag då att tomten var något en vuxen klädde ut sig till. Därför var det med blandade känslor jag hörde de vuxna prata om vilka tomtarna kunde vara och hur de kunde dyka upp så oanmält strax innan julafton. Konstigt också att de hade presenter till mig, och förmodligen även till min bror, med hälsningar från tant Gitta och farbror Algot. Kanske var det två äkta tomtar? Min familj pratade om dem då och då under de följande juldagarna och alla var ense om att det var något mystiskt. Mormor hade något spanande i blicken när hon tittade ut genom fönstret över symaskinen, och jag väntade på ett avgörande - äkta vara eller fejk. Men icke. Jag har aldrig fått veta vilka de var.

Två jular har präglats av sorg. Då har det varit trösterikt att ha ett gäng ungar som splittrat tankarna, när nära och kära blivit sjuka och gått vidare. Det underliga är att julen har firats ändå, trots att man velat kasta saker i väggen, när tindrandet varit ett hån och alla haft stenansikten för att inte gråta hela tiden. Vi har firat jul med tunga sjukdomsbesked och vetat att det är sista gången vi är samlade, vi har firat jul med minnet av en begravning två veckor tidigare av en allt för ung person. Ändå jul. Julklappar, barnskratt, Kalle Anka…

Men jag tänker på all glädje som övervägande jular fört med sig, hur bra vi haft och har det. (Naturligtvis tänker jag också på de många som inte har ljusa minnen. Det gör jag ofta, men det händer att jag hamnar ett tillstånd då jag bara ser att världen är ond och det finns inget hopp. Det är då jag går tillbaka till mina minnen och funderar på vad som är meningen och vad som egentligen är min uppgift. Ja, nu kan det bli lite djupt här, så det avstår jag från, just nu.)

Någon enstaka gång har jag funderat över hur det skulle vara att resa bort över jul. Funderat. Inte tittat på resor, bara försökt sätta mig in i känslan. Jag har sagt till maken att det kunde kanske bli aktuellt om ingen ”unge” firar med oss. Med fyra barn har jag svårt att föreställa mig att det skulle ske. En gång var det dock nära. Det var när de två äldsta grabbarna var i andra världsdelar över jul och den yngsta, dottern, ville åka till sin pojkväns familj och fira. Bestört insåg jag att en, endast EN, unge skulle vara hemma. Hur skulle det bli? Farmor skulle fira hos andra, mormodern var så trött att hon föreslog firandet till mitt på dagen och farfar var sjuk så det var osäkert om han orkade. Vi försökte med ett litet förvägsfirande då yngstingen ännu var hemma och lekte julafton kvällen innan. Inte så lyckat då gamlingarna inte var med på noterna. Jul firar man på jul, inte nån timme innan. Jaha, vi fick finna oss, diplomatiskt, och överlevde julen med ett ekande kök som vant sig vid nio personer minst till julmiddagarna. Det gick, det med.

Våra urfamiljers julfirande har präglat vårt. Ingen av oss har velat tänka nytt. När vi träffades firade vi jul hos våra respektive familjer ända tills det kom ett barn. Då bestämde vi att firandet skulle varvas hos våra respektive urfamiljer. Därmed blev vår förstfödde den som bröt ordningen med livets första jul hos sin farmor och farfar. Han hade med sig en mamma som, nästan 30 år gammal, undrade om hon skulle överleva julafton. (Det gjorde hon ju. Fast jag minns att det var skönt att gå hem med niomånadersbäbisen sen). Farmor, min svärmor, höll på att slå knut på sig för att jag skulle trivas och känna mig som hemma. Jag förstod då att hon insåg traumat, liksom.

Jag har växt upp i ett hem utan mycket pengar och överdåd. Men jul har firats stort. Julkänslan kom då adventsstjärnor hängdes upp, ljusstaken kom på bordet med fyra stearinljus, (elstakar fanns inte i hemmet då jag var liten), och så det där nedräkningsljuset med siffror 1 till 24 vi ungar fick varje december. Detta eldades varje frukost ( kakao och knäckemackor) och så lekte vi med några pyttesmå plasttomtar som mamma tog fram lagom till lucia. Så smög sig julen på. Jag kan säga att när ljuset brunnit till siffran 4 hade man nästan gett upp. Det skulle aaaaaaldrig bli jul. Men det blev det, varje år, och lika magiskt varje gång. En julkväll, efter paketöppningen, sprang jag ner i källaren och gick in i pannrummet för att lyssna på pannan, känna lukten av gamla verktyg och damm och se om allt var som vanligt i huset fast det var en magisk kväll. Det var en sällsam känsla.

Efter otaliga jular, varannan med våra respektive urfamiljer, har inte mycket ändrats. Julklappar, skinka och sill. Tomtar överallt, röda gardiner och dukar och julgran eller jultall, …allt ska vara sig likt. Ändå har något förändrats, magin bleknar ju naturligt med ålder. Jag vet inte om vi kunnat plantera den i våra barn, den som i alla fall jag kände som liten. Men det fanns en annan typ av magi som jag nog inte tror våra barn upplevt. Precis som min mamma alltid sagt till oss, att vi aldrig skulle få uppleva den magiska julkänsla hon haft som liten. När jag tänker på det, saknar jag något alldeles förfärligt. Jag tror att det jag och min mamma har gemensamt är att julen var så märkvärdig. Idag känns allt utslätat på något vis. I butikerna skyltas julen redan i oktober och Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson har snart gjort sitt som TV-program. Naturligtvis förändras allt, trist vore det väl annars, men liiiite magi borde man kunna få uppleva. Jag såg något hända då min femtonåring en jul sa att efter julklappsutdelningen "kanske jag drar till kompisarna för vi skulle ta nån tur med skotern...". Jag minns att jag blev helt förfärad. På JULAFTON? undrade jag. Ja, sa han, och såg ut som om det var inget speciellt med den här kvällen. Då förstod jag att förändringar pågick som jag hade missat. Det blev nu inget för kompisarna fick inte ge sig iväg på någon skotertur. Andra mammor hade också höjt på ögonbrynen, fick jag veta. Men sedan dess var liksom de där glittriga barnjularna lite mindre märkvärdiga i vårt hem. Nioåringen hade just också avslöjat tomten och därmed var det över.

Ja, vi har ju fortsatt som vanligt. Barn har kommit och gått allt eftersom de flyttat runt i världen. Vi har kunnat ha våra gamlingar runt om oss över juldagar, det är jag tacksam för. Nåja, nu väntar januari, jag har annat att fundera över. Det kommer säkert att bli jul nästa år också. Och jo, en stor förändring har skett här - jag köpte en plastgran! Det blev jul ändå.

Nu ska jag samla ihop en årskrönika - hoppas på tolv bilder som stöd för minnet. He'påre!

/E.