Jag tror att jag vet varför jag inte skriver som jag vill, egentligen……

 …det beror på att när jag tar fram datorn utanför jobbet så känns det som jobb. Jag avslöjar härmed att jag är trött och färdig med arbetet, kanske för längre sen än jag vill erkänna. Att sätta sig framför datorn för att lustskriva har gradvis försvunnit i takt med att det digitala arbetet ökat. Jag känner ett sådant motstånd mot  skärmen ibland, eller ofta, och det har med tungt arbete att göra. Visst, smidigt att kunna bearbeta texter med elever nästan samtidigt som de jobbar. Men allt annat som kommit till i skolans värld. Planer, utvärderingar, fyra olika system för att bara läsa mail och meddelanden…. Nya plattformar att möta elever och deras arbeten på, allt för ofta problem med tekniken och det krävs experthjälp för att lösa problemen. Nää, jag är så otroligt skärmless. 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte trött på ungdomar och får fortfarande glädjefnatt när de tar stora kliv framåt och visar på framtidstro och lyckas med sina studier. Förutom alla roliga och förtroliga samtal jag har turen att få uppleva. Men något har hänt, inte bara att jag är på väg in i pension och en annan tid, det är ett stenhårt klimat och som alla vet går ekonomi före människa så förutsättningarna att göra bra jobb är inte så stora jämfört med när jag började jobba. Därtill allt detta digitala, ständiga diskussioner kring vad datorn ska användas till under lektionstid, ständiga uppdateringar av uppgifter i deras digitala klassrum samt utvärderingar, gensvar, planer och planeringar och till och med föräldramöten digitalt. Jag kräks!!

Att fiska fram datorn och göra nåt helt annat än jobb är lite trögt för mig, minst sagt. Samtidigt har skrivandet alltid varit en viktig del av mitt liv. När orken att uttrycka sig i skrift tryter känner jag mig fattig. Eller ja, orkar, jag skriver ju säkert en del på sociala medier, mailar, skriver meddelanden till nära och kära. Och dagbok. Alltid dagbok. Men även där har jag gjort en förändring, korta daganteckningar har fått ersätta långa reflektioner över livet. Å andra sidan blir det en rad för varje dag. ”Jag skriver för att veta vad jag tänker” sa någon, ett citat jag alltid haft på väggen. Precis så är det. Jag behöver ta tag i det igen. 

Jag gör ett försök, bloggskrivandet efterfrågas dessutom av några som bland annat tycker om att läsa ”feelgood och känna igen sig själv”. Herrejesses, är jag en feelgoodbloggare? Jag som inte alltid läser feelgood med så stor behållning. Det är några få jag läser och tycker om, annars blir jag mest less. 

Så vad händer i livet just nu?

Bokklubben, vi läser ”Stöld”. (Läs den!)

Mamma är mycket trött. (Vi anar att hon närmar sig livets slut.)

Växthuset är städat (men jag har inte förodlat än.)

Min och Elins barnbok är på väg till tryckeriet (efter dryga två års ritande och redigerande.)

Finn har fyllt fyra och vi har ÄNTLIGEN fått köpa LEGO. (Viktigt!)

Jag har bestämt mig för att ta tillbaka skrivandet. Håll tummarna nu!

Vid sidan av skrivandet har alltid bildsamlandet funnits. Visst är världen vacker? Ok, allt från Jämtland men definitivt inte mindre vackert för det. Njut. Vi hörs. //E.