Rapport från fiket.

En konferens på eftermiddagen som jag ensam skulle gå på erbjöd möjligheten att äta lunch ute. Mitt på dan en sketen torsdag i mitten av mars är det rätt intressant att se vilka som rör sig i staden. Det var ett tag sen, nämligen...

Tidsnöd innebar att mitt val av lunchhak blev en aning snävt. Inte lämna stadskärnan, alltså. Närmast konferenslokalen fanns två ställen att välja på, varav det ena råkade vara en gammal populär samlingsplats i olika perioder under mitt liv, Törners. Ja, då för tiden var det minsann inget lunchhak, det var ett fik rätt och slätt. Numera räknar man väl detta palats (för dom har ju byggt ut uppåt och hitåt och ditåt) som en restaurang fast det fortfarande låtsas vara fik. Alltså stegade jag in och fann till min kolossala förvåning att det var tomt. I alla fall vid första anblicken. Jag kunde alltså lugnt beställa rökt lax med rödbetor, fetaost och mangodressing. (Jo, minsann, hon vräker då i sig...)

Jag kunde konstatera att saker och ting förändrats eftersom jag inte hittade kaffemaskinen och därefter inte förstod hur man skulle få ur densamma lite kaffe. Som en mossig gammal kvarleva från den urgamla fik-tiden gick jag tillbaka till disken och frågade den unga snärtan där bakom hur fanken man fick sig lite kaffe. Hon studsade fram och tryckte på en knapp och jag tänkte att hon inte hade en blekaste aning om hur många gånger jag varit där och fikat. Låååååååångt innan hon ens var påtänkt, sådeså. Men jag sa inget. Styrde bara stegen mot de inre regionerna. Där var dom! Alla!

Åtta barnvagnar parkerade hipp som happ barrikaderade den ljusare avdelningen. Fem av dessa vagnar var avsedda för tvillingar! Lugnet bredde ut sig inom mig - allt var som vanligt! Så här skulle det ju se ut. Annars var det inget Törners. Jag kryssade mig fram mellan vagnar och overaller och ormade mig ner bakom ett bord. Här skulle njutas och minnas! Ensam. Vilken lyx! Inom mig såg jag otaliga Törnersbesök med liggvagn, tvillingvagn, sulky och till och med skrinda. Vi har minsann varit med och barrikaderat och blockerat, det är meningen. Jag minns förtjusningen hos oss (och händelsevis en och annan gammal snäll tant) när vi kunde släppa lös fyra stycken från selar och åkpåsar. Fyra stycken Killevippsugna fikamonster med bakelse och saft i blick. Oftast inte utan medföljande mormor eller farmor som hystade upp stålar och köpte ett par omgångar av allt som de guldlockiga små pekade på. Som kronan på verket efter allt fikande skulle någon bajsblöja bytas också och atmosfären var hur gosig som helst på detta prakteldorado för oss småbarnsföräldrar. Efter en stund kunde man luta sig bakåt och sörpla sitt eget kaffe och hoppas att ingen  av de färdigfikade gullungarna smetade smörkräm på någon gammal päls eller pillade ner tårtgarnering i tantväskorna som stod lite obevakat under borden ibland. Jaa, det var tider, det!

Medan jag satt där och tuggade i mig laxsalladen kunde jag bara konstatera att barnvagnsparken tillhörde ett gäng pappor som jämlikt fördrev delar av föräldraledigheten på fiket. (När jag var föräldraledig sölade man fika med andra morsor i sandlådor på granngårdarna en sketen torsdag och fikade på fiket på lördagarna med barnens far....) . Tja, saker förändras, trots att Törners ännu erbjuder småbarnsföräldrar en oas. Inte bara kaffemaskiner och lunchrätter, besökarna har månne också förändrats. Inte såg jag en enda liten tant med päls. Ingen farbror med tidning och räkmacka. Inga studenter med latte och knäckbakelser heller. Nää, det var nog bara jag som stod för tantbeståndet denna torsdagslunch. Och inte en endaste liten unge vågade sig fram för att pilla ner en halväten liten sockerkringla i min handväska....

Men en sak är säker - saken behöver undersökas närmare så jag tror att jag ska ta tjänstledigt en torsdag i april och spionera vidare på vilka som går på fiket.

//Eva