Brev

Sonen skickade mig ett brev. Ett pappersbrev med vita randiga ark fullskrivna med vardagsprat om livet.

Vi hade ringts och jag sa liksom i förbigående att det var sällan vi pratade men att man hade ju för all del kontakt genom fejan, detta sociala forum som blivit allas fikarum med allt vad det innebär av skvaller och kallprat. Men även ett kikhål in i sedan länge utflyttade familjeindividers vardagsliv.

Jag sa att det var roligare och nyttigare med brev. Pappersbrev med frimärke. Ett frimärke som föranleder påklädning av ytterkläder, kort (eller lång) promenad till butik, byte av pengar mot klisterlapp och sen ut till närmaste postlåda, vilket skulle kunna betyda ytterligare några steg innan man kan styra kosan hemåt. Som förr i tiden.

Jag påminde sonen om när han en gång för 7-8 år sen fick ett brev i postlådan och hela familjen samlades. Redan då var det märkligt. Vi liksom sniffade över axeln på pojken som vände och vred på pappersarken. Vem skrev brev? Jag svamlade om alla mina brevisar som jag haft i min ungdoms fagraste vår, men ingen var särskilt intresserad. Alla ville bara glo i hans privata brev. Som förresten var från en tjejkompis.

Vilket föranleder mig att tala om att jag faktiskt, hör och häpna, SLÄNGDE några hundra gamla brev här om dan! Fyllde sopgapet med brevpapperssidor som skvallrade om kärlek, elände, jobb och flytt. Tonårsbrev och brev från okända brevkamrater från annons i Hemmets Veckotidning.

" Jag är en trettonårig tjej som gärna vill ha brevkompisar från hela Sverige. Mina intressen är teckning och djur och mina idoler är Shanes, Tages och Herman's Hermits. Skynda dig att skriva!
Sign. Eva"

Sen kom fyrtio brev och så skulle man sålla. Det var Ingrid i Skövde som skrev långa brev med tokiga idéer och bus, det var Monika från Västerås som berättade saker jag inte ville veta, det var Erika i Vilhelmina som skrev om en trasig familj och ett eländigt liv och det var Benny från Vällingby som skrev om moppen och hotade att hälsa på. Och så rik man kände sig när alla nya okända  kompisar, på betryggande avstånd, förgyllde brevlådans innehåll. Nå, nu åkte de in i evigheten efter ett städryck där jag också hunnit läsa några av de dammiga pappersarken som legat i samma skokartong sedan 1979 då jag blev sambo.

Några sparade jag. Det finns skäl till det. Skälet är att de kommer från mycket nära och kära och andra handlar om så spännande privata saker att de helt enkelt hör till livet. Sånt kan man inte slänga, inte, dagböcker, viktiga brev, slutbetyg och vigselbevis, sånt har man bara kvar. Dessa livets milstolpar.

Nå, tillbaka till sonens brev som var upphovet till dessa tankar. Det var otroligt trevligt att sprätta upp det handskrivna kuvertet med spretig pojkstil på. Jag blev så till mig att innan jag läste ville jag se om jag ägde ett brevpapper för att kunna svara. Letade efter ett knallgult med utropstecken på i orange....nej, visst nej, det var nåt jag hade -73. Hur ser dom ut nu för tiden? Finns det överhuvudtaget att köpa? Vad kostar portot? Frimärken finns, det vet jag, för det måste man ha om man vill skicka viktiga meddelanden till exempelvis Försäkringskassan.

Så nu kommer jag alltså att ge mig ut på jakt efter brevpapper. Det blir - nice. Som dom säger nu för tiden.

//E