Av ren slöhet såg vi Melodifestivalen. Okej, jag fattar underhållningen, det är trevligt att lyssna på musik och samtidigt groffa ner sig mellan kuddarna i soffan och med ritboken nära till hands. En gosig hund tätt bredvid. Slötittar, som jag säger. Vi orkade inte ( löjligt uttryck) leta reda på en bra film och engagera oss. Vi satt där, maken med en whisky och jag med resten av middagsvinet. Proppmätta på räkgryta och filodegsrullar med ost. Fasen va bra vi har det! Rätt åt oss att vi fick magknip sen.
Nåväl, melodispektaklet rullade förbi och vi kunde konstatera att fel låt vann, enligt oss. Den kommer inte att ta sig långt... mumlade vi och gick och la oss innan efterfesten. På TV alltså. Här efterfestas aldrig. Medan jag väntade på sömnen låg jag och funderade på melodifestivalerna och hur jag en gång i min ungdom nästan valde bort lördagsdansen för att stanna hemma och se på TV. Minns att mamma blev bekymrad över det idiotiska velandet.
- Du kan väl int meejn att du ske sete heejm för å si på TV?
Nä, jag drog på dans. Mamma andades ut. Hon var för det där med dans. Från den gången upphörde nog min fascination för melodifestivaler. Innan dess var det likvärdigt nyårsfirande eller valborgsmäss. Man fick stanna uppe länge, fick godis och fika framför TVn och dessutom se idoler, ifall man hade tur.
Särskilt minns jag Cliff Richard som tävlade för UK med Congratulations. Jag satt som klistrad och fattade att om inte han, den snyggaste kille jag nånsin sett, vann med den bästa låt jag nånsin hört, skulle jorden gå under. Nu gjorde han ju inte det. Det var nån spansk brud som sjöng nåt " La la la..." . Jag minns att jag fick ont i magen av besvikelse och kanske provade jag nån liten svordom fast mamma och mormor satt bredvid och inte fattade att jorden hade börjat krackelera. La, la, la... Det var ju inte ens en låt! Förresten, vilket bidrag Sverige hade det året har jag inget minne av. Att idolen Cliff inte vann, det gjorde fysiskt ont. Förmodligen delade jag besvikelsen grundligt med min bror. Han fick säkert höra på när jag beklagade mig djupt och innerligt framför idolbilden av Cliff Richard som hängde bland femton andra idoler, tillfälligt av lägre rang, på väggen.
Det var tider det. Lagom stora bekymmer för en tolvåring och mamma och mormor tyckte att rätt låt vann.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar