lördag 23 augusti 2025

Och nu är det augusti sedan länge tillbaka.

 Men det spelar ingen roll, egentligen. Jag inser att jag behöver vara i en viss sinnesstämning för att skriva. Som när jag ska rita. "Allt annat" ska vara undanröjt först. Jag får nöja mig med det, så är det. 

Den senaste månaden, efter hemkomsten från den sedvanliga sommarresan, har all tid gått åt till att förbereda det lilla torpet för framtida bruk.  Ja, det påbörjades innan semestern, men har intensifierats sista tiden, tack och lov, eftersom vi hade en hyresgäst på g. De drog sig ur, dock, så nu är det bara att sikta in sig på nästa och känna att vi har lite mer tid på oss. Bara det blir klart nån gång. Hyra ut och helst sälja. 

Jag ser det som en tidsbegränsad livsuppgift. Den här perioden i livet ska vi göra det här. Det handlar om, egentligen, döstädning. Döstädning är ett ord jag ogillar men förstår. Och tycker det är bra. Ogillar ändå, för det är nåt folk håller på med när det börjar skymma. Överraskande nog har jag nyligen förstått att det ofta är ens ungar som uppmanar till döstädning. Detta för att slippa ha med gamla prylar att göra när päronen är borta. Vem ska ha vad eller vem ska ta hand om allt..? Berättigade frågor, tycker jag, som rätt osentimentalt vill göra mig av med det mesta. Varför lasta över på nästa generation?

Döstädningen av torpet innebär att ställa det i ett skick så att det är fullt användbart. Helst också sälja eller skänka sådant som "finns omkring". Det faktum att vi har haft platsen som förråd i flera år, samt att det dessförinnan också fungerat som förråd åt tidigare generation gör det fulladdat av prylar i bodar och uthus, prylar som kan behövas eller som egentligen inte behövs, det beror helt på vem man frågar....

Ja, ja, jag suckar och tänker att det ska vara så lättsamt som möjligt för våra avkommor att ta hand om saker. Det är i alla fall min strävan. Så just nu gör jag dom jag brukar. Gör klart det ena först då kan jag ta det roligare sen. Men lite kul är det ändå att se hur det liksom växer fram ur den trista bråten, det lilla huset på landet där jag och gubben flyttade ihop för mer än fyrtio år sen (40!). När vi efter nästan fyra års stök med ickefungerande toa, borrning av ny brunn samt diverse annat grävande runt (och även i) huset kändes det som om en lägenhet i stan vore rena drömmen och vi flyttade. 

Helt osentimentalt och utan saknad blev vi stadsbor och jag liksom andades ut, minns jag. Efter det har jag knappt varit i torpet förrän nu. Som det kan bli. 

Sensommaren är här. Det blåser höstigt, är kolmörkt och grannarna har fortfarande semester, det är tyst och ödsligt i kvarteren och jag liksom väntar på något. Kanske får jag (och du) snart veta vad. I så fall hör jag av mig.

/E.

Solberg

Resterna av rabatterna och batteriljus..



Inga kommentarer: