Jag ogillar STARKT att göra affärer. Det kan nån annan sköta åt mig. För all del har jag ju det, så varför klaga. Maken är ju säljare från födseln, skulle jag tro. Själv är jag mer av sorten "ta-vad-du-vill-och-gå". Eller släng, eller byt mot nåt ätbart. Eller drickbart.
Jag försöker mig på en del affärer på olika ställen nu då vi tömmer hus och förråd inför uthyrning eller försäljning. Det är grejer överallt och det är klart, inte kan man slänga precis allt. Kanske inte ens skänka...
Ett typiskt exempel från helgen:
En liten broderad hätta blev mitt inträde på en köpochsäljsajt. Kändes överkomligt, inget stök med stora lådor och fraktkollin som behöver en gaffeltruck. Hättan blev såld, konstigt nog, eftersom jag verkligen INTE talade för varan. Sånt fixar jag inte. Redan där kryper olusten i mig. Nå, den bytte ägare för en blyg summa. Det var ju kul. Sen kommer det andra, JAG måste paketera, fixa billigaste frakt och porto, leta upp rätt inlämningsställe beroende på kollistorlek.... Uuuuurk det kryper i mig. Jaa, jag vet. Nåt fel är det. Även om jag tjänar en tusenlapp. Nån annan kan göra det åt mig. Jag kan dela med mig av tusenlappen. Gladeligen.
Men jag övar mig, eftersom min omgivning säger att jag måste... En gammal bilfilt blev jag av med idag, på bästa tänkbara sätt. Det vill säga jag lade ut en bild på filten, sa att den var gammal och trasig, den som ville köpa fick hämta själv. Punkt. Filten packade jag glatt ner i en systemkasse och ställde på bron utifall jag skulle vara ute med hunden. Sms till köparen om swishnummer. Klart slut. Andas ut.
Nu till hösten. Min vän E och jag måste ju ut och nasa böcker. Det visste vi ju liksom när vi gjorde barnboken. Hösten är alltså fullbokad av alla tänkbara marknader! Eller ja, ganska många. Då ska vi SÄLJA! Till råga på allt bör jag passa in i julmarknadsvärlden och SÄLJA mina bilder på ett föredömligt sätt. Förra julen sålde jag visserligen en massa handmålade julkort, och det var ju kul, eller det vill säga de sålde sig själva eftersom jag alltid tittade åt fel håll men råkade ändå bli av med de flesta. I alla fall var det vad en vän påpekade. Ja, det är klart, jag vill ju helst att mina myllerbilder ska glädja barn i deras rum som en liten fantasivärld i A3-format på väggen ovanför sängen. Men måste JAG sälja mina bilder? Jobbigt.
Snart kommer också den dagen då jag ska sälja min motorcykel. Då ska jag inte vara hemma. Vore fint om någon kanske kunde adoptera den, bara?
Jag är ingen försäljare och känner mig så oerhört avlägsen detta trots att jag är gift med en. Eller kanske det är det som är meningen! Han ser till att det går ihop och jag skänker och byter. Det KAN leda till trubbel. Om han inte hittar någon pryl ser han genast misstänksamt på mig. Kan hon ha slängt, skänkt eller bytt bort? tänker han nog. Det syns.
Tja, alla kan inte vara perfekta. God natt.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar