fredag 26 april 2013

Att gräva i jorden

Faktum är att jag aldrig trivts särskilt bra med att gräva i rabatter och kratta löv och sånt. Jag tror alltid att jag ska älska det varje gång vi landar på ny mark, allt från fritidshus till nytt permanentboende. Livfullt sätter jag igång med att handla frön och plant, köper krukor och planerar rabatter. (Alltså, jag märker ut rabatterna med något som ska avgränsa. Som stenar. Brukar märkas sen när man ska klippa gräs året efter och rabatterna fallit i glömska...)

Jag har nämnt det förr, grannarna som rensar och krattar och klipper och hugger. Allt medan jag släpat fram en solstol och tagit med boken och kaffet. Slagit mig till ro där under knoppande äppelträd och begynnande gröda i rabatten, allt från smörbollar till timotej och svinmålla. Mest de senare. Och ingenting i världen kan få mig att gräva i rabatterna. Usch, va trist!

Men i år ordinerade jag äppelträdet ansning. Maken gick lös med tigersågen. ( På TV sa dom att man skulle använda sekatör. Det kändes tramsigt.) Efter att vårt egenhändigt planterade äppelträd, en kärlekshandling till vårt nya hus och trädgård för 15 år sen, blivit friserat gick vi lös på vinbärsbuskarna som troligen stått där dom stod sen 60-talet. Tyvärr blev inget kvar. Vi smög runt hörnet på friggisen med sågen i högsta hugg och kastade oss över krusbärsbuskarna. Men då tog det stopp i mig. Nej, jag vill plocka krusbär i år och experimentera med nya kaksorter. Tänkte jag. Alltså fick de taggiga, vildvuxna kvistbollarna överleva en sommar till.

När jag stod där vid krusbären och andades in vårkvällen kom en mycket tydlig doft av jord till mig. Den där doften som bara finns just i vårkvällen, då snön nyss lämnat trädgårdens mörkaste vrå och marken är mjuk och våt och full av fjolårslöv och en och annan tussilagoknopp. Ja, vi har såna bakom friggeboden. Tussilago. Mellan krusbärsbuskarna och häcken. Står man där och blundar en vårkväll kan man bli 8 år eller så. I alla fall blev jag det just då.

Jag blundade och körde ner fingrarna i löv och jord och tyckte att jag kände en plastleksak, framtinad efter ett halvårs vila under snötäcket. Det fanns nu ingen plastleksak, det var bara ett fantasifoster. Men jag fick i alla fall en tydlig minnesbild av en dag på våren då jag kanske var sådär en sju, åtta år. I galonbyxor stod jag på gräsmattan vid vedboden och grävde i marken med en pinne. Det luktade då som nu, jord och löv. Plötsligt hittade jag en liten brun plasthäst. Jag försökte minnas vad den hade varit med i för lek eftersom den låg där, inte ens saknad förrän den nu hittades där i vårkvällen. Jag sparade den där hästen i en låda av skäl jag aldrig riktigt kan komma på. Och även om den varit med i leken någon gång ibland, så har den på något sätt blivit en symbol för våren, ända sedan jag var liten. På samma gång som jag kände sorg över att den lilla hästen glömts bort utomhus under rykande snöstormar och köldnätter kände jag glädje över att våren alltid kommer och ställer allt till rätta igen. Alltså hamnade hästen i en ask för att förvaras i trygghet och inte behöva utsättas för ytterligare risker.

När jag stod där bakom friggisen tillsammans med krusbärsbuskarna och andades in jorddoft kom det för mig att jag måste se om jag kunde hitta hästen. Naturligtvis gjorde jag det. Den låg i sin ask, samma som för femtio år sen, eller så. Utan öron, det har tidens tand sett till. Jag bestämde att den får stå i fönstret medan våren pågår. Som en symbol, lika god som en påskkyckling eller en tomte. Fint, va?
//E







1 kommentar:

Evas blogg sa...

Men så underbart! En vårhäst. Tack för ett fint inlägg.

LJUVLIGA VINTER!

Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, men faktum är att jag har hittills älskat januari med hull och hår. Jag har skottat, jag har p...