söndag 10 juni 2012

Den sista studenten

Jorå - nu är det gjort.

Samtliga ungar har studentats ordentligt och lämnat boet. (Det sistnämnda mer eller mindre.)

Konstigt. Nyss började dom ju skolan. Jag kommer faktiskt ihåg, utan att tjuvtitta i dagböckerna, delar av allas skolstart:

1. Föräldrahäng i ett hett klassrum under uppropet. Viskningar om huruvida lärarinnan är bra eller mindre bra. En rutinerad mamma som redan har skolbarn vet att det är "en bra en", hon har aldrig hört annat. Ett antal föräldrar andas ut. Sonen ser ut som om han tänker hitta på nåt bus.

2. Lokalt musikgäng förgyller skolgården med show. Rörd mamma torkar en tår och säger till mig att nu är det slut på en epok. Hon har inga fler som ska börja skolan. Själv tänker jag att vi är inne i en epok som ska hålla på i tjugo år minst. Sonen ser liten ut men får två snälla fröknar för nu kommer sexåringar och sjuåringar i samma klass.

3. Vi känner oss som gamla i gården och bara släpper in ungen utan bekymmer. Tänker att fröken ser ut som hon ska, rutig vid klänning och uppsatt hövolm. Vi kan berätta att hon är "en bra en", det har vi hört och sett. En pappa säger att klassrummet är för litet. Vi ser på vår rörlige son och håller nog med.

4. Nu är det vi som är rörda. Sista ungen in. Fröken är också rörd för ungens skull. Vi konstaterar att vi har och har haft barn i skolhusets alla fyra hörn och att det fortfarande är glass och ballonger och musik, känns tryggt. Ungen kramar sin fröken som vi känner väl sen flera år tillbaka som "en bra en" och så går vi hem.

Som sagt. Det var ju nyss. Det som känns extra underligt är nog att de alla har varit kvar i samma kvarter under hela sin skolgång eftersom de valt gymnasieskolan som sitter ihop med deras grundskola. Vilket i sin tur har skänkt sovmornar till sista minuten då vi alltid bott så nära. Och också lett till en aldrig sinande ström av fikasugna ungar. Nu vet man inte hur det blir med sånt i framtiden....

Själv jobbar jag i skolan och vet inte säkert huruvida man är "en bra en" eller inte i nyblivna skolbarnsföräldrars kritiska ögon. En sak är i alla fall säker - jag vet hur det känns. Att vara förälder, alltså. Å andra sidan, när jag ser tillbaka, vet jag ju hur det är att vara fröken också och ansvara för att ett gäng busar ska lära sig skriva en krönika och analysera en bild.

Just nu känner jag mig mer som en utschasad student själv. Utvecklingssamtalens tid är förbi och sista studenttackkorten ska fixas. Några bilder från det senaste dygnet avslutar inlägget.
//E


På väg till champagnefrukost med yoghurt och varm jacka.

Dukat och klart

Nybakad

Thereses fina cupcakes

En glad tjej
"Alla grät utom jag..."

Obligatoriskt tolvslag på Rådhustrappan. "Alla" var där!




När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...