Stugtid

Jo, vi har en stuga. Sportstuga? Fånigt ord... Nåja, sport att få bort all råttskit och spindelväv. Möjligen.

Stugan är en del av makens barndom. Efter det en del av vår tidiga förälskelse och lite senare en del av våra ungars barndom. Och någon enstaka gång en del av vårt "javisstja-man-kanske-skulle..."

Den har liksom nyttjats i olika tidsepoker och däremellan nästan glömts bort och fått ligga till sig inbäddad i tallris, spindelväv och mossa. Och nu senast, det mer ovälkomna fladdermusbajset.

Vi åkte dit. Det är fyra mil. Inte en livslängd bort. Lätt att ta sig. Och varje gång översköljs jag av otaliga minnen. Några hemliga, några jag ler åt, några jag gråter över och några jag suckar över. Det finns spår och saker från 60-talet och dryga fyrtio år framåt. Just nu råkar det vara mest spår från den period vi sist var där, dvs barnperioden. Efter det har besöken mest bestått av sporadiska, mycket korta kontrollvisiter varannat år, mest för att se att inget hänt.

Vi röjde rejält. Jag kände mig som doppad i en cocktail av Klorin, såpa och myggolja.
"Vi slänger...", sa maken till min stora förvåning. Han brukar vara försiktig med sånt. Jag är mera av sorten släng-skiten utan att reflektera över vad det kan vara bra till, eller ännu hellre höra till.

Vi slängde barnteckningar som bleknat och bestod av ett fåtal streck, mina älsklingsmuggar från -81, dom där som ser ut som stora porslinsfrukter, pyjamasar sen -67, blå träningsoverallsbyxor a la husvagn, ägare okänd, udda kaffekoppar,(JAG slängde UDDA kaffekoppar! Jo, ni som vet, än är undrens tid icke förbi!), en femarmad ljusstake och ett getingbo. Bland annat.

Snart hoppas jag att det ska kännas som en ny epok tar över. Det är så tydligt att efter att kidsen inte ville följa med längre (finns varken el eller vatten) så bara lät vi allt falla och lämnade detta hörn av världen som borde vara en oas för den moderna och stressade stadsmänniskan mitt i karriären. Vi har som sagt lämnat det flera gånger och bara inte varit där. Konstigt. Det faktum att vi gjort så upptog en hel del av min tankeverksamhet då jag stod där med såpvattnet upp till axlarna och skurade skåp och lådor. Kanske är det nu som det börjar igen? Då är vi tillbaka på ruta två, alltså då jag och maken var två ansvarslösa ungdomar som mest ville vara ensamma. Alternativt ha fest ett par dygn eller så. Däremellan var det fiske och en hemlig ö av alla 365 öar. Var man tidigt uppe och lyckades sno åt sig rätt ö först, kunde man bada naken och sen vågade ingen annan sig dit.

Ja, vi kanske tar tag i det igen, inte som två ansvarslösa ungdomar, oroa er inte, utan som två städade, ansvarsfulla femtioplusare. Vad ska vi annars göra med all vår fritid? Klippa häck och gräs och måla hus har vi ju gjort. Och hojsemesetern är över. Dags att utöka fritidssysselsättningarna? En ny sportstugeepok i vårt färgglada liv: vila från dator och TV, bara fotogenlampa och stearinljus, sjövatten vid behov och ett utedass med Kungen och Silvia, detta gamla strävsamma par. Inte helt fel. När jag tänker efter, alltså. Fast jag vet inte om jag kommer att bada naken för att skrämma bort oönskade gäster från Ön. Kanske. Eller nåt.
//E.