Åland, Åland... reserapport från en gammal Honda. För andra gången 2010.

Jodå. Vi satt där med väderkartan och även om vi vände den upp och ner så såg det ut att regna i Nordnorge. Och i Molde. Och i Geiranger. Och överhuvudtaget.

Visst, vi är väl entusiaster, men om man kan välja bort regn från asfalt och visir så gärna det, tack. Så vi kollade hela Skandinaviska halvön igen och kom på att Åland är ju alltid trevligt. Så vi satte på oss hjälmarna och åkte neråt. Vi kom till Furuvik efter diverse nödvändiga stopp på vägen.

Furuvik har en sån där camping där jag inte hittar. Den ligger i en skogsplätt (enligt mig en sjumilaskog med smala stigar åt alla håll utom åt rätt...) och där irrade vi in oss vid en damm.
"Gå ingenstans utan mig!" sa jag strängt till maken. Jag såg mig själv halvsnyftande leta efter tältet efter att ha varit på toa. Och det skulle aldrig falla mig in att fråga nån om hjälp för då skulle jag vara förstasidesstoff i lokalblaskorna, säkert.

Det gjorde han nu inte och jag kom inte bort mig, så natten var lugn, till och med utan apskrik, tackolov.

Dagen därefter åkte vi genom Roslagen igen, denna småmysiga plats med gulliga byar och vackra vägar. Vädret var extremt åkvänligt - lagom varmt, d v s max 20 grader och mulet. Mot kusten kom regnet som vi väntat, men på Åland skulle solen skina ikapp med oss. Det visste vi också.

Vi har varit på Åland förr med kidsen på den tiden det begav sig. (En lärde sig simma av ren och skär envishet på en dag, en bestämde sig argt för att lämna oss på torget i Mariehamn och två åt glass HELA tiden. För att inte tala om när de kom i lokalblaskan som pirater på galeasen Pommern...) Massor av kul minnen, alltså.

Jadå, vi tog båten och sen var det mest solsken och fest. Festen bestod av deras lokala yra, Rock Off. De flesta bodde på samma camping som vi. Say no more. Själva styrde vi festandet till en enstaka öl på gågatan och sen massor av sömn de stunder som gick (det var ju liksom livat omkring tältet dygent runt!) och långa promenader i Mariehamn.

Det är lätt att ta sig fram på Åland. Eller snabbt, kanske jag ska säga, för det är nära till allt. Det finns en stämning där som jag fortfarande funderar över - kan det vara det att något känns som att gå lite bakåt i tiden ibland? Det finns flera ställen där tiden tycks ha stått stilla, både i stan och ute i byarna.

Vi var in på en klädaffär som låg på sidan om själva gågatan. Två damer med måttband om halsarna trängde sig fram bland klädbuntarna som hängde i dubbla rader ovanför varandra så tätt som det bara gick. Det luktade gammal manufakturaffär a la 60-tal. I övrigt var det som att stiga in i en gigantisk secondhand. Terylene och nylon, gabardinbyxor och bluewear i en salig blandning.

Anledningen till att vi gick in var att vi såg en lysväst hängande utanför och jag behöver en ny. Nu fanns det inte rätt sort, men den ena damen med måttband pratade intresserat om hojåkandet på Åland och berättade att damerna åker för sig och herrarna för sig på organiserade kvällsturer. Det befäste min känsla för ett steg bakåt i tiden, på nåt sätt.

En annan sak som också fångade vår uppmärksamhet: ingenstans finns ett skyltfönster som skriker "SALE". Det står helt enkelt "REA". Minns ni det begreppet?

Och jag glömmer inte när vi beställde varmkorv i en korvkiosk åt ungarna då de var med. Man fick en korv. Vill man ha bröd ska man säga det. Nu skrattade vi åt det när vi gick förbi korvkiosken: Korv 2 Euro, bröd 1 Euro. Ger också en fingervisning om prisnivån i landet. Vill man ha kulglass och drar till med tre kulor (ca femtio kronor!) så får man tre tennisstora hårt packade bollar ovanpå varandra, ungefär som i Kalle Anka. De som beställt en sådan fick sen en långsamt balanserande gångstil med all koncentration riktad på konststycket att hålla kvar de smältande bollarna i Ålandsvärmen.

Kuriosa - jag gillar det. Men det är rätt dyrt, som sagt. Vi fick sålla hårt i de två större sparköp som finns utanför stan. Att köpa svartbröd var inte att tänka på. Men ändå. Något är det som känns spännande med stämningen på Åland.



I väntan på båten. Grisslehamn i regn och värme. Visst, det regnade, men vi träffade många trevliga människor under tiden vi stod där och tryckte i en liten väntkur med tak.



Liten solskensbild av första promenaden på Mariehamns gator.



Samma här...


Vi åkte runt en del, förstås. Såg Bomarsund och Kastellet och lärde oss om Ålands historia, besökte Carl Jansgården, en blek kopia av Jamtli, vi besökte Getaberget för att se Ålands högsta bergstopp och vi promenerade kilometer i Mariehamn, både i stan och mellan hamnarna och återsåg fyrmastaren Pommern där den ligger i västra hamnen.


Midsommarkrona på Carl Jansgården




Rangligt utkikstorn på Getaberget. Vi klättrade upp och blev påminda om Frösötornet år 1968...




En liten del av Bomarsunds fästning - ryssarnas pampiga bygge från kriget på 1800-talet. En gigantisk byggnad, imponernade om den fått stå kvar.




Kastelholms slott från 1300-talet.



Kastelholm. Kanske var det här dom satt fängslade, Erik den IIV och hans Karin Månsdotter? I en glugg kikade dom ut och såg Ålands gröna ängar. Eller vallgraven?




Västra hamnen.




Pommern, världens enda bevarade fyrmastare.



Pommern




Sjökvarteret i Mariehamn




Sjökvarteret i Mariehamn


Det var på söndagen vi helt plötsligt fick hemlängtan. Samtidigt. Även om det var maken som först gjorde ett erkännande. Det var som en upplevelse av att allt blivit påfyllt och nu rymdes inte mer. En otrolig ödmjukhet faller oftast över mig vid dessa tillfällen - tänk att få ha det så bra och så roligt! Vi hade sett och gjort det vi ville just då, så vi beslutade alltså att åka hemåt. Och det kändes bra. Dessutom hade festivalen slutat och ungdomarna hade lämnat campingen på söndagen så natten mot måndagen kändes mycket ödslig kan jag säga. Inga skratt, inga förfester, inget efterfestande... kort och gott dött. Vilket påverkade känslan av avslut för i år.

Vi siktade på Sala. Det kändes bara rätt. Efter diverse besök på olika mc-butiker för inköp av eventuella tillbehör kom vi till Sala och konstaterade att campingen inte alls var sig lik sen 1993. Eller så. Men Västmanland! Där har jag levt ett tidigare liv, skulle jag tro. Det är något särskilt, vackert, jag blir lika lycklig varje gång. Åk dit, åk runt på småvägarna! Västmanland är som ett hav, ibland platt och stilla, ibland böljande och backigt. Och grönt. Suck.

Ja, ja, vi hade inte tid att stanna ändå, trots mitt välmående. Hemlängtan var större. Vaknade i ottan och satte kartfingret på Rättvik. Eller rättare sagt Siljanstrakten.

Min barndoms alla sommarsemesterresor gick ofelbart till Rättvik. Eller nja, vi provade att göra ett par avstickare till grannbyar men det ledde bara till ett konstaterande att det var utanför händelsernas centrum. Och så återvände vi till Huvudorten, som vi såg det. Mer om det en annan gång. Till saken hör att jag och mannen återupptog mina barndomsvanor när vi bildat familj och drog med ungarna till Dalarna varje sommar så vi känner oss bevandrade i området, minst sagt. Dock behövdes en förnyelse så vi har huserat i Leksand och Orsa.

Nå, det var en parentes. Vi hamnade alltså hemvant i Rättvik till slut och som vanligt är det ett rackarns party där. (Det är det alltid nu för tiden..?) Vi kände oss som UFOn på motorcyklarna då byn var invaderad av cruisande raggare. Så vi krusade med så gott det gick och blev så överväldigade av stämningen att vi ville övernatta. Men då helst i Orsa, då vi var trötta efter partandet omkring oss i Mariehamn.
"Där är det dragräjsingdagar!" sa en blond kille glatt på den tillfälliga festivalrestaurangen där vi vräkte i oss langos.

Vi for dit ändå. Så klart. Vi är i den åldern att vi blir trötta av andras partande men att vi blir uppiggade av andras partande. Hänger du med? Skit samma - vi har i alla fall kul.

I Orsa valde vi med omsorg vår plats och så var sista natten på sommarens semester gjord. Det duggregnade då vi vaknade och det kändes rätt. Jag ringde hem. "Jag lagar mat i kväll", sa jag och jag hörde att det var uppskattat av de unga hemma. Och jösses vad jag längtade efter att krama dom!

Hur det var i Orsa? Jo, det kan man säga om man vill vara nostalgisk - det var som förr i tiden fast fjorton gånger större. Och så undrade vi var dragrejsarna höll till.



Nattlig strand vid Orsansjön


Väl hemmavid kan jag konstatera: Jag har det bäst, jag har roligt och jag kommer att åka runt på hojen med min man hela nästa sommar också om ödet eller vem som nu bestämmer vill.

Kramar er alla.