När det blir så här fina, varma sommarkvällar blir jag rastlös. Det blev jag när jag var en flicksnärta på elva-tolv också. Då satt jag i fönstret på vårt rum, det jag delade med mor och bror och tittade ut med nåt sorts skumt vemod och ville bara springa nånstans. Inte hemifrån för alltid, men bara springa iväg ut i skogen, ner till sjön eller bort till Böle eller var fasen som helst. Det var som om världen låg och vilade och väntade på något.
Lite så är det nu med. Det är bara det att nu säger jag till maken att vi ska gå ut, åka en biltur eller tar hojen och kör längs vattnet. Oftast är han med och gör mig sällskap. Men han vet nog inte att det är den där sommarkvällsrastlösheten som kryper i mig.
I går kväll var en sån kväll.
- Vi sticker ut och fotar, sa jag.
- Bra idé, sa han (som egentligen hade tänkt betala räkningar ) och så for vi bara ner till Badhusparken. Det blev ingen promenad till Frösön denna kväll, annars är det en favorit ifall Svenssons fik är tillgängligt, utan vi blev kvar i parken och glodde på sommaren. Då såg jag att någon pyntat "Far och son", statyn som står vid vattnet. Av någon anledning blev jag glad och varm i hjärtat och delar därför med mig av detta lilla uppiggande och oförargliga tilltag.
//E.
2 kommentarer:
Jojo, den där känslan känner jag igen. Fast för mig var lösningen båten och sjön. Fiska. Röding. Eller ensam över sjön och sedan i skogen gömd cykel (morfars gamla) ner till Brattlandsströmmen.
Jaha, va skönt, då är man inte ensam. Hörrö - jag skrev en sak i din blogg. Längre tillbaka, en sak som JAG kände igen.
Hejhopp - semester va? Njuut!
Skicka en kommentar