Lekar jag minns

Blev påmind om en kul lek av Solan:
"Vi leker skönhetsexpert och brorsan får vara kund..."
Jo, jo, man hade sina offer. Fast för det mesta var det glädje och skratt omkring lekarna och framför allt gemenskap. Visst, jag har varit med om så kallade lekar som definitivt inte varit till gagn för gemenskap men jag räknar inte in dessa bland begreppet "lekar" heller, vad folk än säger. Viskleken, till exempel, då man satt sist och fick den allra värsta och mest genanta repliken att säga högt medan grabbarna, och tjejerna med för den delen, satt och flinade med sina gluggprydda kakhål. Det kan väl också sägas att "Bro, bro, breja..." inte alltid var så kul då man måste säga sin kärestas namn, fasthållen mellan två lystet gapande pruppungar som väntade på en sensation.

Men oftast var det kul lekar, typ "Färgerna" när man kunde fejka att man hade illturkosa trosor bara för att få ta ett steg framåt. Ingen skulle ha krävt att få titta, där gick gränsen. Eller "Syltkrukorna", när man satt hopkrupen och såg ut som man var en syltkruka och sen blev gungad x antal kilon till försäljning mellan ett par starka polare. Det var grejer det. Sen hoppade vi "Twist" (norsk, dansk eller svensk) och sen var det "bondtolvan" med hopprepet och Muss var värst. Skolgården var ett lekeldorado, åtminstone de första fem åren. Tjejerna på gräshalvan och killarna på grushalvan...jämställdhet kunde man inte stava till.

Fritiden, och det har jag sagt förr, ägnade vi också mycket åt lek av olika slag. Lekar som hade till uppgift att pröva framtida situationer eller som gav en nya roller att testa. Jag ville nog ofta vara skönhetsexpert när jag inte var Svenne och var ihop med en snygging. Andra gånger var jag engelsk och plågade min bror med en hemkokt rotvältska trots att han inte ville att jag skulle prata så konstigt. Andra gånger var jag skånska och umgicks med min väninna som var norska, vi kunde båda två våra språk p g a starka släktband, underbart för oss när vi kråmade oss i våra vuxenroller. Lekar är det bästa som finns - stackars den unge som inte får tillfälle att åtnjuta detta fantastiska redskap, ett verktyg för livet. Dessutom har det ju bjudits ett digert antal timmar teater hemmavid med fyra ungar. Tur det finns bild-och textbevis!

Tyvärr kommer jag också ihåg gränsen mellan leklust och tappat intresse. Minns till och med tomheten när det gick upp för mig. Det var så att jag gärna lekte indian med ett gäng bybor och nästbybor och så lillebror förstås. Vi prövade olika situationer och tillverkade rekvisita. Snart hade jag ett manus klart med rollfördelningar och repliker. Som den noggranne regissör jag var skrev jag ner allt, tog närmsta pappersbit vilket råkade vara insidan på pärmen till hästboken "Britta och Silver". Nåja, det var ju bråttom medan idén fanns i huvudet. Rollistan skrevs ner, händelseförlopp, plats och tid. Allt avslutades med "...och den SKA lekas i sommar". Anledningen till den slutklämmen var att det råkade ha blivit senhöst och höstkylan och regnet bromsade mina planer. Frustrerad över tiden och det som plötsligt blivit ogörligt stoppade jag in boken i bokhyllan och visste att i juni, på sommarlovets första dag, skulle vi sätta igång.

Juni och sommarlov kom, inga tankar fanns på lek, bara på killar. Jag såg manuset i boken då jag städade undan ointressanta böcker ur bokhyllan och tänkte ändå att jag skulle kanske...men nej. Den känsla jag hade går nog inte att beskriva. En förödande tomhet, känsla av tapp, nedläggning, öde, jaa, jag vet inte. Jag gjorde ett tappert försök att återuppliva det jag haft inom mig för mindre än ett år sen, men icke. Det gick bara inte. Jag kände mig besviken. Dödligt besviken. Flera dagar. Sen hände nog andra saker för sommarlovet var ju som alltid ljuvligt vad vi än gjorde. Men lekte som barna gör - det gjorde vi inte.

Hejohå!
//Eva.