söndag 29 juli 2012

Livet livet

Jag funderar av och till mycket på livet. Och döden, följaktligen. Alldeles särskilt mycket kommer tankarna när någon lämnar livet, någon som man känner eller när människor dör i onödan av olika illdåd och sjukdomar. Det är jag ju inte ensam om, men det är inte ofta man tar upp samtalsämnet till vardags.
Astrid Lindgren lär ha ringt sina båda systrar varje dag på ålderns höst, och då de naturligt kände att livet snart var till ända fanns ju oron över detta alltid med. Men för att inte låta tankarna på döden ta över samtalen började de alltid med att säga "döden, döden", så var liksom den saken avhandlad och man kunde prata om annat. Ibland när jag har långa samtal med mina vänner tänker jag "livet, livet", fast tyst för mig själv. Det är det vi liksom är mitt i, hoppas vi i alla fall. Eller ja, kanske på den senare halvan, men ändå. Livet pågår. Är vi medvetna om det? Ännu ett citat jag gillar är John Lennons "livet är det som pågår medan vi gör upp andra planer". Som sagt, är vi medvetna om det?

Innan helgen var jag på en begravning i mina hemtrakter och funderade hela vägen dit, ensam som jag var i bilen, på livet. Och döden. Samtidigt ploppade tankar upp om närvaron i vardagen, att ta vara på tiden. Vilket i sin tur ledde till filosofiska funderingar på hur jag värderade sträckan Järpen - Åre. Och hur länge sen det var jag åkte den varje dag, som skolbarn. Eller rättare sagt tonåring i fin form - högstadieform. Ni vet allt det där man är INNAN livet börjar på allvar. Vad tänkte jag då? Fattade jag att tiden var viktig?

Jodå, faktum är att jag var rätt bra på det. Tror jag i alla fall. Naturligtvis hör det ihop med ett idogt skrivande och ett idogt ritande och fotograferande. Dokumentation av viktiga livsbitar. Det syns i dagboken då jag högtidligt skriver som fjortonåring att "just NU ligger jag under rönnen och det luktar kossa, rönnblomma, gräs och dill. Just NU är det varmt och solen liksom silar sig fram mellan träden innan det blir kväll. Och huset luktar varmt trä, det gillar jag. Då är det sommar." Bakom huset skymtade Åreskutan, och Åre var inget annat än byn där affärn låg.

När jag åkte där mellan Järpen och Åre på väg till kyrkan var det en förfärlig trafik. Yra i stan, fredag, mässa i Fäviken, turister, hemvändare och en handfull ortsbor. Omkörd av en fullastad bil tänkte jag på människorna som satt i den. Vad visste dom om sträckan Järpen - Åre? Hur kan dom liksom bara blåsa förbi Tossön dit min allra bästa polare flyttade och lämnade mig förtvivlad kvar, åtta år och evigt olycklig. Hur kan man bara åka förbi platser som backarna i Hålland utan att se mig och B cyklande för livet med flaxande hår för att hinna ikapp och se var en blå PV med de snyggaste killar som skapats på vår jord tog vägen? Svängde den hit eller dit? Hur kan man sakta ner och glo så på Åreskutan när man närmar sig avtagsvägen till Såå? Den ligger ju där den ligger men vid den punkten var jag alltid fem minuter från hemmet och började tänka på vad som skulle ske då jag hoppat av skolbussen, som läxor, sökande efter nya brevkompisar i Allers eller långa telefonsamtal med B om möjligheten att en blå PV skulle stå parkerad i Hålland nästa helg också.

Lite äldre blev jag då jag passerade Björnänge och tänkte att inga förbiilande turister vet att det var på Helmertz allt hände. Sträckan som är kvar till Åre gav lika många flashbacks, varje meter har en bit historia. Hur mycket har jag inte hunnit med? Hur kan livet vara så sprängfyllt? Det måste ju ändå finnas en mening mer än att jag har en del kul minnen som jag bär med mig. Vart tar alla dessa minnen vägen då man dör? Det låter så himla futtigt att säga äsch dom lagras i din hjärna och när du dör så dör dom med. That´s it.

Jaa, jag tänker på att det gäller att stanna upp och tänka efter på vad som sker just nu. Och vad som är meningen med det. Jag skriver i min semesterdagbok (jag hade en särskild för våra sommarresor när jag var barn) om nuet och poängterar det tydligt här och var. Jag har skrivit barskt till mig själv att "just NU sitter jag vid det bord jag längtat efter sen i somras och snart ska vi gå till pappershandeln. Jag längtar, för dom har så fina brevpapper, mycket finare än hemma! GLÖM INTE DEN HÄR KÄNSLAN!" Intressant. Inte har jag glömt den, inte.

Okej, dags att bryta mina filosofiska tankar. Jag säger er ungar, för det är för er jag skriver i första hand, känn efter ett snäpp extra på Springsteenkonserten, på västkuststranden, på sockerkaksfikat hos momma och skit i planeringen för nästa andetag. Det hinns ändå. Livet, livet....

/E.

2 kommentarer:

skenbild sa...

Ja det är ju det där som är så konstigt. Med tiden alltså. Men du har väl hört det senaste från forskarvärlden, att orsak och verkan inte måste vara bundna till tid. Alltså orsaken måste inte komma före verkan. Tänk på den och vad det kan betyda... Jag har sett ett visuellt exempel på detta som jag kan visa när du kommer ner till oss.

Karin Härjegård sa...

Tänkvärt, Eva!!!
Kram från Karin (som bloggar igen...)

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...