Rapport från hojerskan

Jag  - en skinnknutte.

???

Nja. Jag kände, efter en del kommentarer jag får, att jag måste skriva av mig mina tankar. Vem är jag - och framför allt NÄR är jag VEM? Hängde du med?

Jag är lycklig ägare av en gammal hoj, precis en sån jag vill ha, och det är min tredje "precis en sån jag vill ha". Jag gör det jag vill och det har jag blivit ganska bra på, med tiden, vill säga. För tio år sen kände jag att ungarna var så pass stora att jag vågade ta klivet ut på vägen på mitt sätt. Punkt.

Jag var tretton då jag började köra motorcykel. Mentalt. Men på den tiden hade allt en annan innebörd. Jag drömde konstant om att åka med dom tuffa killarna. Att jag skulle sitta på min egen var ungefär likvärdigt med att ha en egen häst - alltså ouppnåeligt. Nu är det ju så här att hästjobb och motorcykeljobb går bara inte att jämföra. Jag skurar min hoj, teknikern servar den och sen åker jag iväg. När jag har lust. En häst kräver mer än tillfälliga nycker - det vet jag minsann av säkra källor i min närhet. Vad blev det då av drömmen? Jo, efter diverse turer på bönpallen sporadiskt bestämde jag mig för att bestämma själv.Just det. Det vore något som skulle passa mig bra, tänkte jag. Intresset för att köra en motorcykel har alltid funnits men riktigt varför har jag aldrig lyckats utröna. Inte förrän nu, med tio års erfarenhet i bagaget och resor hit och dit i Sverige och Norge.

Jag är inte särskilt tuff. Av någon anledning är det just det begreppet som kommer upp. Vem säger det till min man, mitt i femtioårsåldern och med flera hojmil i ryggsäcken än jag? Nej, det hör jag aldrig. Däremot träffar jag av och till stenhårda brudar som nyss eller för ett par år sen fixat körkort och kör omkring på sporthojar som om elden vore efter. Frågar man om hojen kan man få till svar : "aaa, den har attityd, det gillar jag". Då fnissar jag på insidan och tänker att om en motorcykel kan ha attityd så är det min gamla Honda från 79. Lite rost och lite trögstartad vissa dar, men som en motorvetare sa: "dom är för jävliga dom här gamla hondorna, dom bara går och går, aldrig nå strul". Nä, det är ju sant, förstås. Fast jag brukar ligga lågt med att säga nåt över huvudtaget. Jag trivs i min hojklubb, mest karlar, men inget snack. Man får inga särskilda hurrarop för att man är en av alltför få damer som kör, utan man är bara en. Bra. Då är jag med ett tag till.

Men det finns en mening med det hela som jag oftast bara delar med mig själv. Det som gör allt optimalt med att ta motorcykeln en sväng runt sjön eller 400 mil bort. Det är så långt bort från tuffhet som det bara kan bli i min värld. Innan varje säsong förbereder jag mig noga med sånt jag måste tänka på.  Samma bok, samma påminnelser. Samma korta avrostningsturer innan resan hit eller dit. Tanken på att åka 275 mil utan krockkudde, utan bälte, utan plåtkaross och ständigt vara rädd för att aldrig synas, höras eller över huvudtaget räknas av bilister i trafiken brukar få mig att fundera på skillnaden mellan tuffhet och dumdristighet. Det är den krassa verkligheten.

Men nu är det ju inte riktigt så att jag skräckslagen sätter mig på hojen i april varje år och undrar om jag skrivit ner sista viljan ordentligt. Då skulle jag ju inte åka nånstans. Men nu till min poäng med min hojåkning. Kravet på koncentration på vägen, trafiken, djuren och vad min motorcykel gör och sist men inte minst vad jag gör, innebär att man måste släppa andra tankar. Kan det bli bättre? För min del är det det ultimata sättet att stressa av. På köpet får jag andra saker jag gillar: förändring, flytten, nya världar, nya människor, nya miljöer, och en annan gammal klyscha: närvaron. Ja, allt jag har sagt hittills, handlar inte det om närvaron?
Jag kan inte låta bli att dela några bilder, gamla som nya, från flera års kringkuskande på två hjul.

Oslo från Ekebergs camping, lätt tillgänglig med hoj.

Ett sommarhus i Skärlöv på Öland

Kalmar

 

Alvaret

Vänern

Sånt som händer med gamla hojar. Norge nånstans för ett antal år sen.

Öland, Skärlöv, hos familjen Edfalk.

Polcirkeln, Norge

Smålands skogar :)

En som väntar på shoppingtur med mc till Luleå. Hos Staffan i Boden.

Vila i Åsele. Strax efter eller innan min vurpa i en grushög.

Mellan Norge och Sverige i höjd med Arjeplog.

Härnösand

Borgvattnet, Therese (HON är tuff, som åker bakpå!) plåtar spöken.

Koa

Röros

Kystriksveien, Liatinden mitt i bild.

Steinkjer

Tibrandsholmen, Rödön. En annan tuffing....

Regndränkt i Grisslehamn

Mariehamn

Rättvik

Melöy

Fäbodarna, hos Eva-Marie.

Furusund

Oslo

Saltkråkan

Smygehuk

Tjolöholm, väskusten.

Ystad

Visby

Färjan över till Norderön

Med ömck på tur

Kullen, Skåne

Bortsett från allt detta är det ju också skitkul. Det vet alla som njuter av att köra i Norge på en smal, krokig men bra väg. Eller på Österlen. Inte lika kul i bil. Tja, tuff eller dumdristig?