söndag 12 augusti 2012

Inspirationen - hallåååååå...

Sommarlovet det långa och ljuvliga lider mot sitt slut och timmarna är räknade. Just då har jag uppdraget att skapa lite bilder av änglar. Ett par utställningar väntar och jag får superinspirationen just då jag talar om det med inblandade. Springer hem, slår upp dörren till Mitt Rum och öppnar alla lådor. Det fattas inget där, ska jag säga. Efter år av samlande och experimenterande finns otaliga material lagrade. Det är kanske det som tar död på inspirationen?

Jag har möblerat om så att jag har mitt skrivbord vid fönstret. Att ha ett rum i kvällssol är trevligt, men ljuset är kort. Dessutom stirrar jag rakt in i grannens hus om jag inte hänger mig över skrivbordet och spanar åt höger. Då ser man Slingervägen. Eller en del av den i alla fall. En slingrig del. Men man kan ju inte få allt. I alla fall så är det som det alltid varit - så fort jag får ett hörn eller ett rum så ska det inredas för den Stora Inspirationen. Visst. Jag minns hur det var hemmavid när trettonårsförfattandet satte fart.
Det röda bordet stod så att jag hade utsikt neråt vägen. Det hjälpte. Tänkte att det skulle vara likaledes nu, alltså släpade jag skrivbordet fram till fönstret och gav upp viss golvyta samtidigt. Men det bjuder jag mig själv på.

Nå, alltså i första hand ser jag grannens hus och balkong. Kan det vara det som hindrar min inspiration från att promenera fram på vägen och rakt in i mig när jag sitter där vid fönstret och drömmer? Eller är det alla grejer, som sagt? Kanske tror jag att inspirationen ligger i en ask kritor och ploppar upp när jag öppnar den? Jo, det har jag alltid trott. För den gör det också. En gång. Sen ska det liksom gå av sig själv. Men hallååååå....var är den???

Jag ska måla lite änglar igen. Det är svårt, men ändå fortsätter folk att fråga efter änglar. Kan det bero på att vi ständigt törstar efter tron på något och behovet av det som kan tolkas hur man vill, av var och en? Varför är just änglar och älvor så "inne"? Är det inte mättat? Fantasyfigurer? Varför? Jag gjorde slut med mina änglar efter att jag illustrerade den lilla boken Änglar anamma. Efter det ville jag nåt annat. Men det återkommer hela tiden. Har du inga änglar? Har du några änglatavlor kvar? Suck. Nää. Men nu har jag ändå producerat ett par tavlor som jag är relativt nöjd med. Dock vill jag faktiskt göra något helt annat. Änglar ok - men jag är som sagt trött på de svävande vackra och romantiska och genomskinliga.


Jag tecknade i alla hast en bedagad, äldre hippiedam med bränt skinn i fjäderboa för att få slut på ängleriet. Den skulle liksom skrämma upp alla som såg den. Mig skrämde den då. Troligen alla andra som sett den också. Men den tolkas nog inte som ängel, det är min hemlighet. Eller var - tills nu.

Men - på'n igen. Jag stannar i Mitt Rum tills jag fått en idé. Kanske ser jag en i grannens hus? Sen får jag gå ut en stund. Tror jag. Har jag tur promenerar inspirationen också så vi möts i nån gränd.

//E.

4 kommentarer:

Karin Härjegård sa...

Inspirationen, ja... Ibland räcker det att sitta kvar, tänker jag. Skriva ett ord, dra ett streck. Ibland behövs promenaden eller cykelturen. Som om kroppen behöver skakas om för att orden ska komma, eller bilderna. Lycka till! Du är ju bara så himla bra! Kram!

Eva sa...

Tack, gulle dej!
Jag sitter kvar och inväntar änglarna. Kram.

Evas blogg sa...

Härligt med utställningar som väntar! Och inspirationen brukar komma med höstmörkret, i alla fall hos mig. Lycka till! Du är kanonbra!

Eva sa...

Tack för det Eva. Hur går det med dina pennor? Har du kommit över de du ville ha?

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...