Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Köksbordet

Jag läser i Karins blogg om att vara hemma vid köksbordet igen. Det fick mig att tänka över värdet av ett köksbord.

Jag hamnar oftast här, det har jag sagt många gånger. Trots sovrum i helblått, Mitt Rum med alla målargrejer och vardagsrumssoffa med hög mysfaktor. Vid köksbordet - husets nav.

När man sätter sig ner runt ett köksbord ska oftast något diskuteras eller reflekteras över, eller rätt och slätt ätas. Men själv hör jag också till dem som anser att det är världens bästa skrivbord, staffli, småslöjdsbänk och tillskärarbord. Dock framförallt är det en mötesplats för mig. Vid köksbordet samlas ju alla nån gång under dagen. Den säkraste platsen att träffa hela familjen samlad, där allt som hänt ventileras, där alla får veta hur alla haft det under dagen, under resan, på festen.... Där planeras framtida händelser och där fikas det med gästerna.

Jag tänker tillbaka på olika boplatser, både fasta och tillfälliga, i mitt liv. Det första jag ser för mitt inre är platsen där köksbordet står och vad som skedde där. Det är både sorger och bedrövelser och glada fester. Men den där vardagen, det är nästan den som känns viktigast. Den vi glömmer bort att uppskatta ibland.

Det finns en del saker som direkt dyker upp i mitt minne, här där jag sitter i ensamhet vid mitt köksbord och njuter. När jag var liten och jag och brorsan hade tröttnat på bilparken och dockparken, ville vi leka med modellera. Detta skulle ske vid köksbordet, allt annat var otänkbart. Mamma plockade fram vaxduken för lerlekar och så satte vi igång. Modellerandet krävde ibland att jag drömskt tittade ut på torrgranen som stod bakom vedboden. Glodde man tillräckligt länge på den kom inspirationen till roliga lerfigurer i fräscha färger som vi sen bankade ner till lilagrå korvar, som vid återanvändandet oftast innehöll hårstrån, torkade brödsmulor och tändstickor, irriterande nog. (Den där torrgranen hade en magisk inverkan på mig. Idag har jag en fet och frodig gran utanför ett av köksfönstren, men inte inspirerar den inte...).

En mer skrämmande upplevelse från min barndom var när farbror Gustav kommit för att stycka älg. Det var höstmörkt. Under taklampans sken tornade han upp sig, storväxt som han var, högt över köksbordet, svingande knivar, yxor och sågar med uppkavlade skjortärmar. Det skvätte blod och köttslamsor och av och till torkade han svetten i pannan med en blodig näve och passade på att svepa undan det svarta håret som slet sig från bakåtkamningen. Jodå, det minns jag.

Vid köksbordet i barndomshemmet hölls alla kalas med nonstopsgarnerade tårtor och sugrör i de "okrossbara" Duralexglasen. Det lästes engelska och spelades Fia med mormor. Det dukades till söndagsfrukost med utdragen bordsskiva för att alla skulle rymmas och vid köksbordet satt morfar och sörplade elvakaffe på fat. Alltid på samma plats. Kaoset vid köksbordet när vi fick lämna middagen framme och åka i ilfart till stan då mormor dog. Vid samma köksbord fikades det nattetid efter dansen, ensam eller i sällskap. Långt senare låg min förstfödde son på samma köksbord. Åtta dagar gammal bajsade han på skötbädden och vi runt om applåderade.

Just i dagarna röjer vi i det hus där jag och maken flyttade ihop. Det första som skedde var att köksbordet och den delen av huset skulle återställas. Allt annat får vänta. Vad minns vi från vår flytt in i det lilla huset? Jo, första middagen vid köksbordet. Färsk fisk från viken och vitt vin i glasen. Det var midsommar. Känslan av att sitta där vid vårt köksbord och titta på sommaren utanför och veta att nu är det vi. När vintern kom och det var trettio grader kallt tog maken in mina nytvättade klänningar, som jag hängt ute, stelfrusna till statyer och staplade dessa till ett konstverk på köksbordet. Längst upp tronade kattungen.

Jaa, köksborden i mitt liv, tänk om de kunde berätta! Jag lyfter lite på duken och ser på den rispiga och gropiga furuytan. Någon protesterade då vi tog in ett kraftigt furubord i köket. "Men då får ni akta bordsskivan så att inte den repas..." Vi ryckte på axlarna Tyckte furu var fint. Vad hade man ett köksbord till i en fyrabarnsfamilj om det inte fick repas? Nej, här skulle bakas, här skulle byggas och snickras. Det finns spår av allt, lite hamrande, lite hackande, lite ritande, lite målande, lite nagellack, en brännskada och undertill ett hemligt meddelande med spretiga bokstäver i blyerts. Det är blod, svett och tårar etsade i bordsytan, osynliga märken av huvuden som dunkats i ilska och märken av skor från ett kalas då hela gänget utklädda till sjörövare och monster samlades på bordet för bästa partybilden. Det är lackfläckar från Stora Julklappskvällen då alla samlas för lack och rim, det har skurats efter att ha agerat skönhetssalong med permanentvätskor och ögonskuggefläckar. Och alla fester! Med lite god vilja har jag lyckats samla 16 stycken runt bordet. Det känns rikt, det!

Ja, det finns många härliga saker att fördjupa sig i runt ett köksbord. (Notera dubbeltydigheten). Här är några: