Om proceduren att "jula av". Och jula på?

Jula av?

Innebär det då att man innan har julat på? Eller julat fram?

Själv gillar jag hellre ordet julgransplundring. Det låter barnskratt, godis, lekar  och fest. Åtminstone har det varit så hos oss då vi passat på att fira två grabbars födelsedagar och slagit ihop allt till ett jätteparty. Tidigare, ja, inte nu. Nu bara plockar man bort julsakerna och försöker allt som går att inbilla sig att man ser att det är trettiofyra minuters mer dag.

Denna jul var som sagt rätt ovanlig på Slingervägen. Vi kom och gick och det var ingen ordning. Men jul blev det och alla verkar nöjda. Och nu har jag införskaffat nya köksgardiner i grönt och gjort en smärre omöblering i vardagsrummet så att vi ska tycka att det är trevligt att avjulifiera hemmet. Fast det är ju som det är när man plockar bort tomtarna. Det är en känslosam procedur. Jag samlar tomtar och med hjälp av alla egenhändigt tillverkade alster av barnahänder genom åren så har jag en imponernade samling nu. Det blir tomt. Det ska jag bara säga.

Hur det nu var så upptäckte jag att det gick ovanligt fort att ta bort julen. Konstigt, det tog bara en timme. Något måste fattas, förutom de hemgjorda. Och det var då jag upptäckte att de allra största tomtarna inte varit med. Hur har nu det gått till? Allt kan ju inte vara upp och ner bara för att tre av fyra ungdomar saknades över jul. Jo, ta mej sjutton hade jag inte missat de fem stora. Var i hela friden var dom??? Dessutom hade jag sneglat upp emot taket och tänkt att alla smällkarameller som ska hänga där mellan rum och hall inte fanns i år. Och raskt tyckte jag mig minnas att de 23-åriga smällkaramellerna fick vandra vidare förra julen och att jag nog hade tänkt att skapa nya på all min fritid före jul mellan betygssättningar och omdömesskrivande, eftersom jag älskar att pyssla!

Nå, pyssel och betyg går icke ofta hand i hand så jag lade ner projektet och tänkte modigt att det blir jul ändå. Och David är ju på andra sidan jorden och han brukar vara den som bryr sig mest. Åtminstone hörs han mest. Och därför gjorde jag också en liten revidering i tomtespridningen i huset och packade varsamt tillbaka några av de dyrbarheter som ungarna skapat. Tänkte att jag måste förnya något i alla fall. (Modigt igen!) Så visst, ett par saker färre var det ju.

Ja, nu till avjulningen. Tallen kastades ut trots att den var så vacker som aldrig den och tomtarna packades ner och den skrumpna hyacinten fick gå i sopgraven. Ajöss med julen. Då hände sig det underliga att när jag släpade in lådorna i förrådet upptäckte jag en hel banankartong med julsaker som jag bara inte öppnat. Va? Hur kunde det ske??? Där låg stora tomtar, broderade julbonader, stora ljusstakar och julkrimskrams i allsköns röra. OCH smällkaramellerna!

Jag kastade mig ner till maken och snyftade att jag blivit minnessvag och behövdes tas in på utredning. En hel jullåda ouppackad! Jag hade till och med flyttat på den för att få fram jultallsfoten. Elände! Men maken bara såg på mig, luttrad som han är, och sa att allt hade ju gått bra ändå. Och inte trodde han heller att hans hustru måste utredas. Fattar han inte att det är katastrof?

Håhåja, ja, säger jag bara. Nu har jag gjort om i förrådet. Ställt lådorna i ordning med innehållsförteckning på. Låda ett, advent, låda två, lucia, låda tre... Ifall nåt skulle hända mig menar jag. Och i ett par nya fina lådor med silkespapper ligger de hemtillverkade tomtarna med sina speciella karaktärsdrag. Det säger jag bara, det finns inga som sprider sån julstämning som dessa så nästa år blir det hedersplats igen. Och smällkaramellerna ska upp och det ska vara ordning igen. Och det ska ta en halv dag att jula av. Minst.