Chiffonjén

Vaknar på morgonen och ligger länge och glor på det första jag ser denna gråglåmiga morgon  - en gammal, sliten, kompakt och fallfärdig chiffonjé. Bara ordet. Chiffonjé. Att det finns.

Den där chiffonjén stod i mormors och morfars sovrum när jag var riktigt liten. Mitt första minne av den var att jag stod och tittade upp mot min godisstav som jag fått av tomten. Den låg bakom familjeporträttet. Oåtkomlig, alltså. Dels för att den bevakades av stränga tanter och farbröder i grått, dels för att jag inte hade någon stege. Eller bönstängel, kanske...

Chiffonjén tornade upp sig, mörk och hemlighetsfull med lådor, fack och skåp, full av mystik. Som ett slott, tänkte jag ibland, och väntade mig att tomtar, älvor och troll skulle kila ut och in i den lilla dörren som fanns framtill. Det hände mig veterligen aldrig, men nån gång lyckades jag peta dit ett lyckotroll i smyg, vilket bryskt plockades bort av vuxna som upptäckt min klåfingrighet. Det var synd, för det var passande nog lyckotrollet med brudslöja och vit klänning. Nej, chiffonjén var, för att ta till ett modernt uttryck, en no-no.

Senare åkte chiffonjén ner i källaren, närmare bestämt in i pannrummet och blev en trist förvaringsplats av papper, brev, gamla kläder och dammiga filmrullar. En och annan ärmhållare och morfars egenhändigt tillverkade plånbok låg kvar bland en massa bråte. I mina tidiga tonår hände det att jag var ensam i huset ibland, vilket jag gillade. Då kunde man göra saker som på något osagt sätt inte var riktigt tillåtna. Chiffonjén drog, naturligtvis. Jag brukade slinka ner i källaren, ta fram morfars skjorta och lukta på den så att han förhoppningsvis skulle återuppstå framför mig. Hjälpte inte det tog jag fram skomakarprylarna, då kom han liksom närmare. Mormors nattlinnen låg också kvar. Vackra, tunna, både i bomull och nylon med spets och broderier. Dom snodde jag helt enkelt och sov i. Det fanns mamelucker också, men dom fick vara.

I lådan längst upp låg gamla foton i ramar. Ett föreställde min mammas moster och hennes son. Han hade en pinsamt knäpp mössa på skallen och stod i en tunna nere vid vattnet. Jag tyckte alltid så synd om honom för det, vem ville ha ett sånt foto på sig själv? Inramat i krusiduller, dessutom. Hans mor satt på huk bredvid och såg glad ut. Jag trodde att hon skrattade åt sin son för att han såg så fånig ut och för att han stod i en vattentunna med kläderna på. Sen fanns det diverse studentfoton av släktingar. Ingen såg ut att vara en dag under 45 och jag minns att jag tänkte att student var något man aldrig skulle bli. (Vilket också stämde eftersom den var avskaffad under min studietid...)

När huset så småningom såldes hamnade chiffonjén i min ägo. Hur det gick till minns jag inte, det var som en ouppnåelig dröm som helt plötsligt blev sann med min ömma moders ord: Vill du ha den? Men han är ju så stygg och tung - husch! Det visade sig att hon gärna velat bli av med den tidigare men inte kunnat tänka sig att nån ville ha detta åbäke. Jag sa inte att en möbel som härbärgerat 45-åriga studenter, mormor och morfar i textil form samt hade hemliga dörrar för älvor och troll var värd en bättre beskrivning än åbäke, utan jag nickade bara och beordrade maken och brodern att bära.

Den hamnade i vårt sovrum, tre trappor upp på sexan. Inbaxad bredvid sängen och väggen ställde jag en blå lampa på den utfällda skrivskivan och så fick grannen komma och beundra. Tillsammans stod vi i sovrumsdörren och förundrades över denna vackra möbel som nu var min. Snabbt fylld med hemliga papper, dagböcker, gamla foton och fyra stycken "Min första bok". När ungarna kom med sina gubbar och ville leka krig i slottsmiljön blev det kalla handen. Vad trodde dom egentligen?

Att den hängde med till huset var en självklarhet. Fortfarande med samma innehåll, bara lite mer, baxades den åter (och nu använde jag själv ordet åbäke, men det var nog av misstag) in i sovrummet igen. Nu fick man liksom gå på snedden för att tränga sig fram mellan säng och chiffonjé och jag suckade att vi nog inte hade nån annanstans att göra av alla saker. Men vanans makt är stor och nu har vi vant oss vid att kråma oss förbi till och med i kolmörker. Vi har vant oss vid att den är konstant dammig och fylld av gamla kvittohögar (maken) och gamla skrivböcker och slöjdprodukter skapade av barn (hustrun).

Ja, vad ville jag ha sagt med detta utlägg, bara för att jag råkade sova med kameran i hand. Nästan, i alla fall... Jo, den ska bort! Vem behöver en gammal, sliten chiffonjé? Mormor och morfar är sen länge utstädade och trollen och älvorna har flyttat så den är inte ens mystisk längre. Eller jooo, det ligger en liten plåtask i ett fack, En ask som alltid funnits där. I asken ligger ett hemligt meddelande. Kanske kan det få följa med? Som ett krav. Ja, så får det bli. Vem vill köpa en åbäkig chiffonjé med en svart plåtask med ett hemligt meddelande i? Hör av dig snarast!

//E