torsdag 10 oktober 2013

HEEJM???

Efter att vi blivit av med alla ungdomar återstår att lära dem säga "hemma" om sitt nya hem och sen kräva att det ska komma "hem" när de kommer hem till de ömma föräldrarna. Fattar ni?

En gång för hundra år sen blev jag käckt upplyst att jag menade väl "hem" när jag åkte hem till kära mor. Där jag växt upp. För jag menade väl inte "hem" där jag då bodde? Och så fick man tänka ett varv. Sårade jag nån? Kanske. Detta verkar vara ett ytterst känsligt ämne även idag. När slutar hem vara hem? För min del har jag alltid sagt båda. Jag har flera hem. Hem till mig, hem till byn, hem till stan... men i mitt hjärta är byn alltid hem, bara att acceptera för omgivningen. Där jag har mina rötter har jag mitt hem. Eller rättare sagt, där allting hände innan allt började på riktigt, där har jag mitt hem. Det är en formulering jag känner mig nöjd med.

Två av våra ungar som bor kvar i samma stad väljer att förtydliga sig: "jag går hem till mig, jag". Jaha. En unge har sagt med darr på rösten: "går det bra att jag sover över hemma hos er?"  Då upplyste jag om att det faktiskt fanns nåt som hette URHEMMET dit man alltid är välkommen, sådeså. Det är också en formulering jag känner mig nöjd med. Urhemmet.

Det är lite som att säga varifrån man kommer om en ny bekantskap undrar. Då kan man välja. Om det är en trevlig bekantskap som jag kan tänkas träffa fler gånger berättar jag gärna att jag är från byn. Är det en mer gråtrist bekantskap som man flyktigt hälsar på är jag från stan. Är det nån som jag vill trycka till ordentligt säger jag att jag är från Amerika. Åtminstone nästan. Är jag i södra Sverige kommer jag från Sveriges centrum, navet, alltings mitt.

För några veckor sen berättade jag för en ny kollega att jag var från Blomängen. Man vill ju variera sig. Visserligen fick jag förtydliga mig senare, men det låg fint i munnen just då. Och jag bor ju faktiskt i Blomängen. Snart ska vi flytta, om ett år eller så. Då kommer vi visserligen att fortsätta bo i Blomängen. Men vad kommer de utflugna ungdomarna att säga när de vill avnjuta morsans och farsans ömma omsorger, mat och nybäddade sovplatser? Kommer de att säga "hem" när de stiger över tröskeln till ett hus som de aldrig bott i? Ja, jag tänker då inte bestämma, men spännande ska det bli.

Men urhemmet - det är där allting hände innan allt började på riktigt.


När vi bytte ett hem mot ett annat.

2 kommentarer:

Märtas matte sa...

Så sant. Mitt hem är ditt urhem....underbara tanke! Här är mitt Hem! Ett urhem dom känns som Hem är inte alla förunnat. Hem associerar man nog med trygghet, det kan vara ett eller flera Hem, tror jag. Hoppas alla har ett Hem i "trä", hos någon eller i sitt hjärta!

Eva sa...

Ja, jag gillade det där med att mitt urhem är ditt hem, Märtamatte. Kul tanke! Så det kan bli...

Det här är MITT!

Allt ni ser här är mitt. Ja, faktiskt. Ibland far jag hit och tankar. Jag andas in något som jag alltid kommer att längta till. Ja, jag...