Förra helgen var vi på konsert. Jag är inte särskilt förtjust i hårdrock men hade gett gubben en konsert i julklapp: Mando Diao, The Sounds och The Hives. Biljetter införskaffades genom en försäljare som handlar med andrahandsbiljetterna. Allt verkade nu vara seriöst, då jag dubbelkollade det hela, men i ärlighetens namn har jag varit stressad över detta ända sedan i november. Jag såg oss stå där med lång näsa på arenan och en sträng vakt som berättade att vi inte hade giltiga biljetter. Till sist var jag så stressad att jag skickade ett upprört mejl direkt till biljettförsäljaren och undrade vad vi skulle göra om vi hamnar i en sån situation. Vad hade jag för garantier, liksom? Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som det hanterade aldrig var falska.
Jag fick med rätta ett lite spydigt svar tillbaka att världen faktiskt hade drabbats av en pandemi och så vidare och att biljetter som de hanterade aldrig var falska. Ändå kunde jag inte låta bli att mejla en sista gång några timmar innan vi skulle på arenan. Jag frågade efter journumret ifall något var fel. Faktiskt fick jag omedelbart ett svar….
Naturligtvis kom vi in på konserten. Och den var ju fantastiskt bra särskilt sista delen när Hives sprängde Dalhalla. Att vara i Dalhalla är en upplevelse för sig som jag skulle vilja göra om. Det var liksom lite spännande när vi parkerade bilen på parkeringsplatsen och sedan gick ner i detta gigantiska hål, som sångaren i The Hives upprepat kallade arenan. Jag hade köpt biljetter för att kunna sitta ganska långt fram vilket innebar att vi fick gå långt ner i hålet och där stannade vi i nästan fyra timmar. Några minuter innan sista låten valde vi att gå för att förhoppningsvis få ut bilen innan gryningen i ett förväntat kaos. Att klättra upp ur detta hål var minst sagt ett äventyr. Trots våra spiknyktra hjärnor valsar jag ju runt som ett flaggskepp på drift, ganska många tomma burkar låg slängda överallt och dessutom hade det regnat av och till, vilket gjort trappstenarna hala. I svärtan, vrålet från scenen, packade människor och med brant stigning kändes det som om jag var på väg upp på Kebnekajse. Nästa äventyr efter denna bergsbestigning var att hitta parkeringen och bilen i kolmörkret. Men allt gick bra och vi kunde återvända till våra vänner i Leksand som hade tagit hand om Stårsa. Med huvudet fullt av rockmusik och träningsvärk av att ha diggat sittande i fyra timmar somnade vi gott.
En fin helg i Dalarnas hjärta. Regn, ok, men vi märkte inte mycket av det hos goa kompisar som skötte om oss och hunden och bra musikupplevelse på det. Nu Näkten nästa äventyr.
//E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar