Morgontankar i vårsolen.

Det slår mig att snart (förhoppningsvis) flyttar vi tillbaka hit. Vi har liksom gjort en cirkel, vi två.
Hittade en bild från 1979, midsommar, 28 grader varmt, Tegelbruksvägen - Solberg i skytteltrafik med möbelbuss och lite Amazon.

 Att packa ihop min blivande sambos pojkrum gick rätt snabbt. Här hade vi bott ihop ett drygt halvår innan kåken i Solberg var klar för inflyttning. Kändes skumt att flytta ut på landet åt fel håll för mig som just blivit stadsbrutta. Men egen bostad var viktigare än sådana petitesser. Att det dessutom var ett helt hus vi skulle råda över var ju en bonus. Vem tänkte på snöskottning, flera hundra meters väg upp till allmän väg, avsaknaden av nära grannar och några rejäla backar att ta sig upp för om man ville träffa en kompis? För min del kändes det väldigt bekant....

Så när vi lämnade Tegelbruksvägen för att starta eget boende är det inte en saknadens tår jag torkar ur ögat. Det är mer troligt att det är för att kolla att sminket sitter där det ska sitta. Man skulle ju vara skitsnygg på den tiden - även vid körning av sopor och möbler. Precis som nu.

Vi fortsätter.
/E

En gråsöndag 1 mars

Skitjobbig dag.

Vaknar och ser flyttkartonger - ja visst ja, vi håller på att städa ut våra sedan länge utflyttade barn. Jobbigare än jag anat. Som att gräva en grop i vardagstryggheten, Jag ställs inför en stor förändring (som jag längtat efter, varför är det då så skitjobbigt?)

Två rejäla baljor med lego - i en alldeles nyss överfylld vindsgarderob, främst fylld av leksaker och tonårsprylar. Vi bad att få legot. Och ser framför oss ett antal barnbarn som besöker sin gamlingar och bara längtar efter att få leka med lego. Som bara vi har...

Död dinosaurie. Eller vad det är. Svanslös i alla fall. Denna skräckinkjagande leksak var så läskig att den varje natt bars ut ur rummet för att de små söta gullungarna skulle våga sova. 

Del av trasigt tittskåp påminner om en hobbyverksamhet jag pysslade med ett tag och sålde vidare till en liten presentbutik tills den gick omkull och jag tappade intresset. Samtidigt som tur var. Diskbänken tillhörde mitt eget dockskåp, Intressant vy genom det lilla köksfönstret. Är det inte ett par grabbar som snart ska korsa järnvägen. Efter kommer troligen mamman och skriker stanna-stopp-ett-steg-till-och-jag-låser-in-er-i-garderoben-och-ni-blir-utan-kvällsmat-och-sen-skickar-jag-bualappen-på-er. Typ.

U S C H

Promenad för att rensa skallen. Gråsöndag.

Vi stannar ute och går runt huset, pratar om att städa gården. Tittar på taket...
Nä, inte en tegelpanna till.
Ingen vill klättra på den där stegen och ännu mindre beundra någon utsikt från taket.
Vi petar den till rätta med en pinne och tvingar in oss.

Plockar bort och ihop dagböcker, smycken gamla fotoalbum tillhörande Thereses mamma och pojkarnas lillfaster. Det tar tid och många tankar flyger genom huvudet. Det är tyngre än jag väntat mig och svårt att hantera.
.Många partybilder och resebilder - jag tänker att man vet aldrig hur kort ett liv kan bli.
En partybild visar ett ettårsparty. Det är snart tjugonio år sedan. 

Som tur är ringer svärmor och vill fika nånstans.
Är det säkert att det är jag som betalat fikat? säger hon misstänksamt.

Svärmor vill åka en sväng och se Frösöberget. Det passar min sinnesstämning perfekt.
Skitig snö, grå dag, knappt några ungar i backen. Vi åker hem och jag undviker huset igen.
Träffar Therese i stället.

Avslutar med att övningsköra.. Hon är glad, hon, och jag är tungsam idag. Vi åker runt, runt, runt och sen upptäcker vi båda att vi ska äta tacos till middag i våra respektive hem så vi provianterar efter att ha parkerat väldigt länge och noggrant på Odenhallens parkering.
Tacos - våra favoritkäk. Men inte ens det hjälpte mig.


Nu återstår bara en natts sömn så kanske det blir ordning på kärringen igen.
/E