Ska man ha hund eller inte?
Vi längtar efter en hund. Vi längtar inte efter valptiden, att bekymra oss över hundvakt och dyra veterinärräkningar. Men ändå. Den nyvunna "friheten" med utflyttade ungar, och ingen hund heller, har varit attraktiv ett par år men så fort jag ser en hund vill jag rusa fram och snusa den i pälsen. Kan innebära viss fara.
Vi lånade oss en hund några veckor i vintras. Det var kul. Någon ville hänga med ut. Någon ville gosa i soffhörnet och morra ifall någon smög på tomten. (Hoppas jag i alla fall). Någon spydde också på heltäckningsmattan och packade in några kilo hundhår under sängen (samma heltäckningsmatta) och någon dreglade ner ena soffhörnet till oigenkännlighet.
Det beror förstås på vad man vill ha för sort. Vi är inte riktigt enade där, maken och jag. Vi har inte enats om sort. Eller ålder. Jag är för halvstora, färdigfostrade hundar. Maken tycker det är ok med valp, en inte alltför stor hund som ryms på hojen på nåt sätt. Vi har en del att fundera på.
Men bilden ovanför påminner om unghundstiden. Den superbusiga tonåringen Zingo spanar in tre grabbar som under glada skratt springer ner i diket för att markera reviret under en kisspaus på semesterresan. Folkabussen var full med ungar och hund och campingprylar. I Åsa på västkusten fick vi klagomål från tältande grannar för att hunden skällde hela natten, hade diarre och badade med ungarna på fel strand. Hemma fick vi skäll av ungen som spelade match när unghunden slet sig lös och sprang in på planen för att vara med. Till motståndarnas jubel...
Jaa, men mest var hon till glädje, förstås, det lilla livet. Jag saknar hunden. Men det är svårt när man vill ha en exakt likadan! Men det vore mysigt nu när hösten drar in. En varm och go hund...
/E
