Ja, nu har mammas hatobjekt passerat. Eller för att använda hennes ord, avsky. Att hon hatar skulle hon aldrig säga. Ända sen jag var liten har mamma suckat över januari och mörkret och evig kyla och elände och snö. Förståeligt för den som har måstat skotta sig ut ibland om mörka vintermornar för att kunna ta sig till jobbet. Och sen pulsat i djupsnö ifall bonden inte hunnit ploga sin genväg. Inte konstigt att vi firade med gräddtårta varje sista januari. Ibland var det bara familjen, ibland bjöds grannar och vänner in. Alla visste vad som gällde. "Sista-januari-himmel-va-skönt-tårta".
Idag var jag hos mamma och julade av. Tyckte det var dags.
- Va? sa mamma, jag har ju nyss satt upp granen!
Jag talade om att det faktiskt har hunnit bli februari och att nu måste vi förbereda för våren.
- Aldrig i livet, sa mamman, låt bli granen!
Jag kände mig faktiskt rätt villrådig ett tag men sen bestämde jag mig för att ta en liten del i alla fall. Till min stora lycka var det en engelsk deckare på en kanal så jag påminde henne om att hon gillade sånt och då sjönk hon ner i soffan direkt och sa åt mig att vara tyst.
- Jag tar kulorna från granen bara, sa jag, så kan du göra resten i morgon.
- Schhh! sa hon argt, jag ska se på deckaren och förresten så barrar den inte ens.
- Nä, det är ju plast, sa jag.
- Det vet jag väl, svarade mamman.
Men sen kunde jag pyssla på en stund utan protester och gömde undan allt granpynt och fem stora porslinstomtar. Granen får stå kvar ett par dar till. Det gör väl inget. Man får ta en sak i taget. Så har vi det nu. Lilla mamma är i sin värld för det mesta.
Efter deckaren påminde jag henne om tårtkalas och januari. Bjöd henne på jordgubbar och glass.
- Jag firar åt dig, sa jag, vi glömde ju januaritårtan i år.
- Äsch, sa hon, det är ingen mening med nån tårta nu för tiden. Klimatförändringarna har gjort sitt, det är skit med vintrarna och förresten behöver jag inte gå ut ens ifall jag inte vill.
Jag höll ju med. Medan hon ändå var i nuet passade jag på att berätta om våra två stockholmshelger som passerat. Att en unge fått nytt jobb och reser omkring och att en annan jobbar kvar på sitt jobb sen många år tillbaka och att en unge pluggar sen nån vecka och att vi planerar semester till Norge. Igen. Mamma blir lika förvånad varje gång över hur bra det går för barnabarnen och förfärad över hojåkningen. Men vi hade trevligt och allt var som för tio år sen. Jag diskade och sa hejdå.
-Hejdå, sa hon, men du kommer väl och klär färdigt granen? Det blir så mörkt nu när vintern kommer så det gör ju inget om man klär den lite tidigt.
-Ja då, det ordnar sig, sa jag och gick hem.
Konstigt att ha sin mamma och ändå inte. En del av livet. En konstig del.
/E
