Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: april 2017

April är snart slut. Konstigt. Men så är det.

Snart börjar min absoluta favoritmånad - maj. Då ljuset känns som starkast och motorcykeln är körklar och sommarlovet skymtar bakom högen av orättade nationella prov, läsjournaler och dammiga bokhögar.

Våren har varit kantig på nåt sätt, det mesta beroende på mamma som glider allt djupare in i sin egen värld. En orolig omvärld med all galenskap och inte minst en spirande oro för hur snabbt skit sprids via alla kanaler som numera finns omkring oss vare sig vi vill eller ej. Rollen i skolan känns allt viktigare när det gäller vad vi ska tro på och inte. Och kanske framförallt läran om medmänsklighet, tolerans och lite mindre egotänk. Det senare är en utmaning, ska jag säga.

Jag suckar där jag sitter i soffhörnet. Men jag är fortfarande bra på att ta vara på livet och göra roliga saker eftersom jag är frisk och stark och har ett fantastiskt hus, en bra livskamrat och fyra glädjespridare utspridda lite här och var.

Förra helgen var vi i London. Fyra dagars minisemester, två födelsedagar. En firade vi på plats, den andra var en del av en present och anledningen till resan. Vi hade bokat hotell i Bayswater och blev glatt (eller inte) överraskade av den standard men kan råka ut för på billigare engelska hotell. Nog blev det en del fniss alltid efter att vi trott att det hela var ett skämt. Vi hänvisades till ett annex då själva hotellkåken var under renovering. Å andra sidan hade det sett lika ut där. Skulle jag tro.

Vi fick gå runt hörner, in i ett annat stenhus med mattklädda, knarrande trappor och halvtaskiga lysen. Vi hade tre rum. Det var vad som fanns i vår korridor som var så liten att man fick turas om att gå in för att kunna öppna sin dörr. När man väl krånglat sig in i sitt rum kanske man ville duscha. Då kan jag säga att kompakt living är bara förnamnet. Toan påminde starkt om en flygtoa. Med dusch. Och då menar jag att det inte finns plats för en dusch i en flygtoa men att det ändå var en. Typ.

Dessutom var det hemmabyggda träbottnar till sängarna, och arga lappen om att man inte fick nya handdukar och att det inte hjälpte att slänga dem på golvet. Ville man byta handduk fick man betala.

Sängkläderna var rena, vi sov gott och skrattade mycket. Frukosten intogs i källaren på hotellet och det var en traditionell kontinental med rostat bröd, croissanter och små marmeladburkar. Det var till att kryssa för fyra alternativ på en lapp. Tog man flingor, yoghurt, kaffe och bröd blev det ingen croissant eller muffins. Ost kostade extra. Likaså ägg. Hej och hå. Besöket i frukostmatsalen var ett kaos. Hade man tur fick man plats. Sen var väntan upp till dryga halvtimmen innan man blev serverad. Om man sen fick rätt saker var det bra. Salen flödade över av ungdomar på resa, självklart bor man på billigt hotell i lugnt område. Ljudnivån låg på smärtgränsen och utrymmet var obefintligt.

Jag hamnade omedelbart i tågluffaråldern igen.
- Om jag fick välja en gång till skulle jag bo här ändå, sa jag till dottern som något surt konstaterade att standarden inte var den förväntade. Och så pratade vi om diverse ställen jag och maken sovit på i vår ungdom ute i Europa. Jag är lycklig som varit med om det. Men det är en annan historia. Några bilder från London:

Portobello Road, marknad i trängsel. Dessa två huvudlösa damer stod på samma plats som för fem år sen. Det gjorde mig lite fnissig så de tog tag i mig och ville bli fotade med mig. Eller...