Det tar så oändligt mycket på krafterna denna sista tid på terminen. Betygsångesten är större bland oss lärare än bland eleverna ibland. Den svåraste biten av allt i jobbet. Efter skolavslutning är man som en urblåst ballong och då ska vi sätta oss och jobba med diverse saker, vi lärare som är lite tilltufsade och tomma i bollen så här års. En utmaning. OK för en utvärdering, det måste göras i närtid, men planera... nä. Idéerna sprutar inte direkt ur oss. Det känns som om nästa termin är om tio år. Låt mig bara få vädra ur den där delen av hjärnan som pysslar med skolvärlden och försöka få fart på den del som behöver arbeta med ord och bild i en annan värld. Det ena bidrar säkerligen till det andras utveckling. Men för varje år känns det mer och mer viktigt att sätta stopp och för varje år är jag tröttare.
Trött är inte så konstigt att man blir, helt naturligt då den biologiska klockan tickar oavbrutet. Men faktum är att det tagit mig hit från den första juni att få stopp på den oavbrutna träningsvärken jag haft. Jo, jag tränar regelbundet och det har hänt att jag känt av det fläckvis, men detta är nåt annat. Jag har haft en oavbruten värk i varje muskel nästan en månad. Så pass att jag googlade det. Sånt brukar jag avhålla mig från. Expertisen sitter inte i valda delar av googlefynd när det gäller sjukdomstillstånd, anser jag.
Dessutom har jag på äldre dar drabbats av pollenallergi (?). Kliande och knallröda ögon. Tack för det. Fick avstå niornas avslutningsfest sista veckan bara för att det inte var kul och gå dit med imagen förgråten och snörvlande avdankad snart pensionerad svenskfröken. Det sista är vad jag är men förgråten och snörvlande...
- Ska du se ut sådär i kyrkan? frågade en urfräsch tonåring oroligt innan examensdagen.
- Ja, varför inte? svarade jag. Dags att inte vara så sminkad jämt. Coolt va?
- Nä. Alla kommer och tro att du lipar hela tiden, svarade den fräscha.
- Och? svarade jag och vann därmed slaget.
Men jag kunde inte låta bli att tillägga att jag var i min fulla rätt att lipa när nior lämnar skeppet.
- Ja, men inte HELA tiden?! fick jag då till svar och då vann den fräscha helt plötsligt.
Jag insåg att jag skulle vara dagens samtalsämne på den högtidliga avslutningen i kyrkan med ögon som illröda springor, påsiga ögonlock och plaskvåta kinder. Glasögon förstorade det hela för den som inte riktigt kunde se och det hjälpte inte att inte klippte luggen utan lät den hänga ner så långt det gick. Vilket också innebar att jag tittade i kors. Nåja, bilder finns säkert nånstans i cyberspace. Sök på rödögd, avdankad, snart pensionerad svenskfröken.
Vad fick jag fram på Google? Ja, det bästa var nog D-vitaminbrist. Det sämsta fibromyalgi. Eller tvärtom. Det stod inget om brist på äventyrliga hojturer på allmän väg... till exempel. Nåt som skulle kunna vara relevant med tanke på att vi inte gjort den viktiga premiärturen runt sjön än. Beror på avsmalnat synfält, troligen. Men idag är träningsvärken borta och jag ska plugga in en bok i huvudet och promenera en timme. Sen ska jag gräva upp gräsmattan. Sen ska jag tanka motorcykeln. Åtminstone. Känns som en bra dag. Återkommer med ny energi.
/E
 |
| promenadens höjdpunkter |
 |
| Så här långt har vi hunnit. Bara. Det kanske ingår i träningsvärken? Att inte ha hojat. |
