De senaste månaderna har jag upplevt en skum känsla av ständig väntan på nåt. Bättre tider, antar jag. Den här skitpandemin. Jag sa till maken att vi kanske mår sämre än vi tror. Det är ju det alla ungar får veta idag, vare sig dom vill eller ej. Att dom mår dåligt. Det är fullt normalt. Kanske det samma gäller mig och min livskamrat?
Jag har liksom inte tänkt på det på det sättet förr, Men här vandrar vi kring lite småslöa. Tittar på regnet och kylan, björken som kanske håller på att lämna oss (då blir det ju som en öööööken här) och suckar över dammtussarna under soffan. Inte har vi tagit en endaste liten premiärtur på motorcyklarna. Inte har jag planterat hysteriskt mycket frön eller flyttat det lilla cafébordet till solsidan för morgonté lediga mornar. Vi tog en promenad på stan i helgen för att göra ett nödvändigt inköp. Ingen risk för trängsel inte. Det var heldött. Deppade konstaterade vi att stan stängt för att alla sitter hemma framför internetaffären. Skit på er, tänkte vi. Fast å andra sidan är vi ju uppmanade att hänga framför skärmen tjufyrasju nu. Jadajadajada....
Vi kom ut från affären för nödvändiga inköp (som vanligt Hobbyboden) och upptäckte en annan liten butik bredvid. En chark med rekorderliga grejer! Det doftade saluhall. Det ovanligt entusiastiska butiksbiträdet - eller kanske det var slaktaren, berättade med röda kinder om kossor, gröna ängar, glada grisar och nyttigheter i njurpaj och äkta korvar. Vi kom ut med korvarna. OCH en bit njurpaj som han bjöd på eftersom jag lyckats se både skeptisk och fasansfull ut. Njut den ljummen som förrätt med en mycket mörk öl till, beordrade han. Helgmiddagen blev ett äventyr. Men jag vill inte liva upp den här deprimerande krönikan med att berätta mer om den.
Och nästa dag vaknade vi upp igen med samma ihåliga känsla av väntan på bättre tider. Regn. Kallt. Och allt vi sa till varandra avslutades med nä-det-är-ingen-idé. Alltså kan man fråga sig: mår vi dåligt?
Jag känner inte igen oss. Maj är min favoritmånad, alltid, ljuset, vägen, packningen som ska planeras, kartorna över Europas vägar, checkning med ungar i andra landsändar.... Men nä. Jag är övertygad om att vi har en depression. Vi är "gamla" för vi är snart pensionärer, båda två. Ja gubben är där, och jag har valt en halvpensionärstillvaro till hösten. Men ändå. Det gick liksom fort den där tiden som var roligast - ungar i alla åldrar som trängdes och man hade inte en sekund över till annat än service. Nu är vi ju nästan döa.
Vi två superdeprimerade själar tog en slö promenad (i regn och kyla, var det inte lite snö också..?) runt Körfältet och tänkte på den glada tiden och "längtade hem" när vi gick förbi Konstapelgränd. Vi pratade till och med om när vi packade in alla ungar i Volvon och en varsin back kläder noggrant sorterade sen fyra veckor tillbaka samt tält och godispåsar för att kunna ta oss åtminstone till Gällö innan stopp. Suck.
Ja, det är bara elände. Här väntar vi på bättre tider. Husbilen låter konstigt ibland, gräsklipparen är död, altanen är halvfärdig, det är stopp i avloppet i badrummet, tomatplantorna är nästan döda (av tristess och pandemi) och jag råkade köpa jordgubbsté i stället för Liptons normala té för vanligt folk som inte gillar parfymerad dryck.
Vi fortsätter att vara deprimerade här tills något annat händer. Usch! Huvva!
/E.
PS. Jag ska skriva om min gamla mamma som lever i en annan värld någon gång. Då blir det roligt - för hon hade en massa bra uttryck för deprimerande folk och händelser. Men det spar jag. Jag kan bara avslöja liiite: SYPPHÖNA! skulle hon rytit åt mig om hon läst detta nu. Fundera på det, du.
/E.
He heheee....
