Nytt inlägg. Faktiskt. Som du har väntat....

 Sommarlov.

Som vanligt tar det en vecka tills kropp och framför allt knopp lugnat ner sig. Sen kan man börja höra fåglarna i trädgården, känna lukten av syren och lavendel, gå barfota i daggen på morgonen och skrika argsint på haren som hotar våra odlingar.

Alla vägarbeten har kommit igång och fotbollsskränande grannar håller en vaken längre än nödvändigt och så kronan på verket: hojväskorna ligger klara för packning. Nu jävlar!

Avslutet på skolan blev väl inte som man drömt om, i alla fall jag, som är vanemänniska i vissa sammanhang och jag har inte vant mig vid coronan i allt. Vi hade en mentorshalvdag innan skolavslutningsdagen (som hette examen förr i världen) med grillning och lekar. Solen stekte, EPA-traktorerna stod med dansmusiken på och vi tryckte i oss hamburgare och pratade om livet. Jag älskar fjortisarna. Med kepsarna och träskorna och händerna nerkörda i bakfickorna på jeansen stod EPA-gänget och diskuterade sakkunnigt motorer och fordonsdesign, både in- och utvändig. Bredvid stod gänget med sommarklänningarna och lite extra baraxlat och ena ögat i mobilen och det andra på nån EPA-ägares charmiga leende. Jag kunde inte låta bli att tänka på att nästa år den här tiden kanske vi gör samma sak med det här gänget men då med flares och lösnaglar på ena halvan av klassen medan andra halvan säkerligen utökats med någon fler EPA. Då är de på väg ut därifrån. Och jag ska ta ställning till om jag ska vara med i ytterligare ett år, jag som tar en sak i taget nu för tiden. I alla fall när det gäller jobb. 

Nå, dagen efter var det en snorhet skolavslutning som styrdes helt av skolskjutstiderna (och det minns man ju från sin egen tid...), dock ett par timmar tidigare än normalt, och så släpptes flocken lös och vips stod vi väldränerade lärare där med efterarbetsdagar som vi som vanligt segade oss genom. Sen såg vi sommarlovet i vitögat på riktigt.

Jag minns naturligtvis den där magiska känslan som nog inte liknar nåt annat för oss i den del av världen som har sommarlov. Jag minns egna och ungarnas. Känslan när den där sista skoldagen var över. Jag har suddiga minnen av en examensdag i Såå skola när jag står på scenen och sjunger för föräldrar om svalor på en telefontråd och allt som gliiiiiittrar och kviiiiiiiittrar om våååååååren..... Säkert har jag en klänning som mormor sytt. Definitivt ljusblå.  Jag minns blomplockningen när skolan skulle smyckas till examen och jag kommer springande tillbaka till skolan och glatt håller upp mitt superfynd - rosa blommor på en kvist. Och magistern ryter att dels är det fridlyst - fy! och dels är det dödsgiftigt - hjälp! Jag gick tillbaka och ner i diket och drog upp kabbeleka och en kompis sa att den grodde i koskit men där brukade jag väl ändå gilla att leka.... Jodå, barn var gulliga då också. Och så minns jag den där oerhört lediga känslan när jag sprang hem från skolan och visste att det var gofika på gång och att sommarn var ändlös. Den ledighetskänslan kan jag nog sakna lite i vuxenlivet. 

En annan examen jag minns var efter examensfikat på Körfältsskolan och fyra finklädda ungar studsade vid vår sida på vägen hem. Jag berättade om min upprymdhet inför sommarlovet som liten och beklagade lite att de inte hade samma tur som jag utan skulle behöva vara på fritis en vecka hit eller dit innan vi päron kunde bli lediga. Svaret jag fick var att det var inte direkt nån brådska med vår ledighet. Fritis smällde allt högre. Jaha, det var kanske deras upprymdhet över alltings ordning i deras värld då. 

Nu är jag någorlunda landad på altanen efter att ha tagit dagens långpromenad. Jag har plockat en bukett ängsblommor till midsommarbordet som ska dukas på altanen i kväll redan. För två ungar av fyra finns tillgängliga och vill komma och äta nåt midsomrigt. Altanen är under konstruktion och vi får låtsas att det inte är ett bygge genom att pimpa lite. Det har vi ju lyckats med förr. Medan jag skriver delar jag tankarna mellan lämplig bbqsås att koka själv (jag älskar ju matlagning!) och vilken väg som blir roligast att köra till....typ Gotland? Eller nåt. 

Hej hopp från Tegelbruksvägen. 18 grader och mulet. Lite aktuella bilder och kanske kan ledighet bidra till ett flöde i skrivandet och målandet och välmåendet. Perfa, som fjortisarna säger!

/E

Varför ska man köpa plant?

Sommar i ett nötskal - mamma med näsan i sina älskade violer

Där ska han vara, i garaget, för det innebär förberedelser för nåt kul!

Potatom - present på mors dag av Thomas. En korsning mellan tomater och potatis.
 Han ska få de första.

En av mina favoritutsikter. Från E:s veranda i Såå kan man skymta Anaris. Åt andra hållet så klart Åreskutan, men den ser man ju lättare, så att säga.
 

Fryser. Njuter.

 Det blåser och är kallt - tempen har sjunkit till plus nitton och jag ryser. 

Bortskämd med värmen. Sånt går fort. Men jag sitter här ute och fattar inte vad som hände sen jag skrev sist, jag som tycker tiden går så sakta. Jag tittar på trädgårdslandet och frågar mig varför jag ännu inte gjort allt klart som jag tänkt. Men inser genast att det handlar om att jag denna sommar kommer att vara om möjligt ännu mer på resande fot än tidigare.  Maken har gått i pension och väntar på min ledighet. Sen drar vi. Ungefär så. Därför kan det vara bra att ta det lugnt med allt odlande. Kan bli svårt att få plantvakt....

Nåja, det hinns nog att odla. Livet är lite längre än 65, typ. Depressionen från förra inlägget har gått över och vi skymtar sommaren runt hörnet. Ja, jag kan inte påstå att jag känner igen mig, men det har med den allmänna depressionen att göra, tror jag. Kan man gå på niornas middag eller ej? Hur många får plats? Vem får gå? Var ska man var?  Ett antal konstiga frågor som man aldrig tänkt att vi skulle ställa oss, vi som jobbar i skolan. Men nu har vi lärt oss att inte ta allt för givet. Igen. Fast kollektivt, liksom.

Jag ska inte alls sticka under stol med att jag är oerhört trött. Det har med allt att göra som varit detta skolår men också funderingarna kring mamma och hur allt har blivit. Hon har det säkert för det mesta bra, men liksom i äldrevården som i skolan handlar allt, precis allt, om pengar. Frågorna surrar, finns det tillräckligt med personal och tid? Kan de tillräckligt och demenssjuka? Vad sker för att stimulera de gamla och dementa på deras boenden? Vilka upplevelser? 

Ja, det är många frågor och ibland tär de dygnet runt, ibland lyckas jag intala mig att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Gäller både jobb och mamma.  Det kanske är livet....?

MEN då far vi till Näkten. Till vårt eget lilla paradis. Där inget finns som stör våra tankar och varken el, avlopp eller knappt täckning finns. Där det knakar i huset när solen lyser och dunsen på järntrappan betyder att tallen fällt någon kotte där. Vaknar man inte till nån vilsen mygga så vaknar man i alla fall till solsken och kaffebrist. Vi har tillbringat lite extra tid i Näkten på senaste, kanske för att andas in skog och frid, kanske för att det helt enkelt är skitkul med den där motordrivna bryggflotten. 

 Just nu känns det som det bästa alternativet av allt, så här i terminens slut. Men jag ska i alla fall berätta för dig att kartan är framme, bästa hojvägarna sneglade på och undersökning av ”några måsten under semestern i Skåne”, en blogg som jag bara råkade snubbla in på. Det innebär i alla fall att vi fungerar. Lite tröga bara. 

- Jag har beställt olja till hojarna, säger maken.

Och då fattar man att semesterrejset är nära. Återkommer om det, tills vidare några fina bilder från vårt lilla paradis. Visst är det oerhört vackert, sett från vår parkerade bryggbåt, ut över vår vik i Näkten? Kväll med ett glas vin, timmarna efteråt i solnedgången med alla färger. 

Nästa morgon lunch på en blank sjö med bryggbåten ankrad mellan öarna ute i skärgården. Lyckliga oss! Och jag är tacksam över livet.

/E.