Oppå graven

 När man var liten, eller inte så jätteliten men lagom, var det inte mycket som behövdes för att man skulle livas upp. Det kunde t ex vara att åka ”oppågraven” i Åre. Herregud, du hör ju, liva upp kvällen med ett gravbesök. Mer behövdes inte, alltså. Men saker skulle hända - allt gillades.

Ärligen var det väl så att ”gravturen” kunde i bästa fall även innebära besök på kiosken och en Starlet eller   Mitt livs novell och kanske en glass. Men också att åka en liten biltur var välkommet, trots den futtiga halvmilen. Morsan skötte graven med omsorg, min mormor och morfar skulle alltid ha fräscha blomster i hår, ogräsfritt, lyktor och ljus och och allt vad det var.  När mamman flyttade till Östersund, sent om sider, fick andra familjemedlemmar ta över de mer glesa gravbesöken. Men blommor och lyktor skulle det vara. I dagsläget försöker jag leva upp till mammas kvalité på gravvård men lyckas nog inte helt. Ändå får jag en sällsam känsla varje gång jag besöker Åre kyrkogård, vilket jag nyligen gjorde i sann allhelgonaanda.

Jag struttar runt där bland minnesstenarna över min barndoms alla snälla tanter och farbröder. Min mormor och morfar var naturligtvis också snällast i världen och jag har gräsliga minnen från morfars död, eftersom jag minns hur han liksom föll ihop i sin TVfåtölj och sen hur förtvivlad mamma var. Jag minns också mormors död, hur jag hade gruvat mig i förväg för att hon skulle dö, vilket jag insåg att hon nog snart skulle göra då jag var i tidiga tonåren. Mormor, hon var ju Huset och Hemmet. Ja, morsan fanns ju där, men hur tomt skulle det inte bli ifall mormor försvann? Det var väl hon som var chef? Tänkte jag.

Jag tänkte extra mycket på mormor här om dagen. I skolan där jag jobbar försöker man minimera matsvinnet genom att helt enkelt inte ha något utrymme för att slänga kompost, mer än möjligen en halv potatis. Helt rätt. Eller så kan man göra som mormor, hon som alltså var chef i barndomshemmet enligt min fasta övertygelse, hon kunde ta en åt sidan ibland och fostra en lite extra utom morsans hörhåll.

Mormor, hon berättade en hiskelig historia om en flicka som inte ville äta upp sitt bröd. Flickan hade slängt sin brödbit och stampat på den för att den inte skulle märkas så väl. Det hade straffat sig omedelbart. Flickan blev nämligen uppslukad av marken där hon stampade.

Skräckslagen lyssnade jag och rannsakade mig själv noggrant ifall jag hade råkat tappa en liten brödbit nånstans när jag nån gång gått ut med en tunnbrödstut i handen och gud förbjude kanske skulle jag råka trampa på nån kvarglömd smula. Våndan över att bli  slukad av marken varade något år. En gång minns jag att jag frågade mormor var detta hemska hade skett, eftersom det inte var någon annan som pratade om det.

- Under Anaris, svarade mormor mystiskt, efter en halv minuts eftertanke.

Då fick Anarismassivet en ny innebörd i mitt unga liv och jag var glad att det inte syntes hemifrån stugan. Vem fasen ville dit? Aldrig jag, i alla fall. Jag kan också tala om att det var med stor försiktighet jag deltog i elvafikat utomhus på somrarna.  Ifall nån bullbit skulle råka slinka ur greppet…

Mormor kunde ramsor och hemliga språk, hon hade pratat med en döing i telefon och hon berättade att när man drömde om svarta hästar skulle någon granne dö.  När hon inte berättade sjöng hon. Särskilt minns jag den om en liten flicka som tvingades dricka brännvin ur en kopp så att hon dog. Den satt, den. Särskilt tänkte jag på den visan när vi hade magsjuka och brännvinsflaskan kom fram. Det var en hiskelig sörja med malört i botten och en brunaktig vätska ovanpå. En stor matsked så spydde man inte. 

Ärligt talat minns jag bara att man spydde. Särskilt sen malörten kom fram.

Jag saknar mormor. Hon var fantastisk. Sydde alla mina examensklänningar, gjorde julgodis så man grät av lycka och kokade en härlig sursöt sås till korven, recept direkt från ”Amirka”. Luktade vitlök och medicin, hade ständig värk men orkade ändå linka upp för trappan för att stoppa om oss när mamma någon enstaka gång åkt på dans. Hon sjöng inte bara skillingtryck om ensamma, sjuka barn utan också ”I låga ryttartorpet…” som inte var så hemsk. Hon satt kvar tills vi somnade efter att ha försäkrat oss om att mamma skulle komma hem sen hon dansat klart. Det var mest jag som oroade mig. Och så talade hon ofta om att hon älskade oss ungar över allt annat.

Ja, det var mormor, det. En liten blomma på graven är hon allt värd, så även morfar, så klart. Han hade gärna kunnat få leva lite längre, han skulle ha varit en motvikt när jag våndades över tappat bröd, jordslukningar och brännvin. 

Här vilar mormor och morfar. Och ja, jag vet att stenen ska skuras. Sånt man gör till våren? Är det såpa och skurborste? Så att de ska känna sig som hemma när såpvattnet doftar och rinner ner i deras huvuden?

Ja, det återstår att se.

Här är mormor och jag i vår trädgård. Antagligen på den tiden det inte fanns några sorger och bekymmer, annat än möjligen ifall man trampat på en brödbit. Men hallå, som ungarna säger, jag har inte kastat bort bröd som jag inte velat ha. I alla fall inte när jag var liten… om man trampat på den då, och det var ett misstag, hade man då också blivit slukad? 

Tyvärr får jag inte veta det. Men jag älskade i alla fall mormor. Det gjorde jag.

/E.

Ja, nu har det gått åt väldigt mycket tid...

 … sen sist.

Men det är så det är. Livet med en valp och livet med pennorna för någon annans räkning tar så otroligt mycket energi. Skrivandet tar stryk. Men faktum kvarstår - jag skriver för att veta vad jag tänker, som någon filosof sagt. Det är så sant. Att skriva om det man tänker reder ut saker. Kan man dessutom roa någon samt hålla släkt och intresserade vänner uppdaterade är det ett plus. Men mest behöver jag uppdatera min egen hjärna. 

Jag tror att jag försöker förstå vem jag är nu. Att vara pensionär till en del av vardagen är konstigt, jag trodde jag skulle njuta av att sitta i trädgården med en balja svart kaffe och titta på alla som går till kneget. Men nej, jag ränner runt, kliver upp astidigt för att hinna så mycket som möjligt av dagen, har nya projekt innan jag hunnit avsluta de förra. Allt är som vanligt, alltså. Fast kanske har jag mindre tid till allt... Skratt. Eller suck. Ibland - det händer - sitter jag alldeles stilla och reflekterar över livet. Tro det eller ej. Vad har alltså skett sen sist?

Jag (eller VI, jag är ju inte ensam) har:

1. försökt fostra den lilla pirayan till valp. Hörsam - nej. Bitig - ja. Rumsren - äntligen (?). Dessutom är det en knähund lite oftare än vi trott. Tjatar och hoppar till hon blir upplyft och kringburen på armen medan vi kokar välli... nä visst ja, medan vi sköter hushållssysslor eller försöker kolla mailen i telefonen. Hunden har upptäckt att om tvåbeningar sitter och äter "i lugn och ro" kan man få lite rulle på det hela ifall man lyckas sno något som genast ska lämnas tillbaka operforerat. Man smyyyyger fram till hörnet precis så att matte eller husse i ögonvrån ser att man har något och sen är kapploppet i full gång. Skitkul. Räserbanan går bland annat under sängen, under soffbordet, ett varv runt köket och så under sängen igen. Nå, motion behövs ju alltid....

2. packat i och ur husbilen. Jo, vi måste få klämma Prinsen. Det lär bli en jul utan skåningar här, det är tufft nu med tågpriser och tågtider. Jag ska bespara mig själv och alla andra vad jag tänker kring tågtider, tågpriser och tillgänglighet och Götaland och Svealand. Men vi har en husbil och har därmed allt med oss som Skalman. Vi körde en hösttur. Bilens skafferi fullt av kakor och lite tidiga julklappar. Garderoben full av kläder eftersom jag aldrig kan välja nåt och för att jag kan ta med allt och för att man faktiskt inte vet om det är vinter eller höst dit man ska. (Det var varm höst.)

3. läst ut ett antal böcker som vanligt och som vanligt med stor behållning på flera sätt. Jag har läst "Kyla", en ungdomsroman som kittlar fantasin på ett obehagligt sätt - hur förberedda är vi på en kris? Om el och uppkoppling försvinner och det är 30 grader kallt i flera dagar, hur gör man då? Jag kan tala om att mina elever inte hade koll på "batteridriven transistorradio". (VAD är det? Jo, fan, moffa hade en i stugan.) . Jag har läst Gud i Bardolino" och återupplevt en period i min gröna ungdom då jag var grymt religiös och jag har läst "Offermakaren" bara för att handlingen utspelar sig i Åre och upplevde en besynnerlig känsla av att hela storyn vara konstig bara för att jag var med i miljön ända in i minsta dike. Jag har lyssnat på livsöden i biografier och slutligen har jag äntligen genom en kontakt kommit över "Att bli mamma till sin mamma" av Maj Fant. Den har jag bara öppnat lite försiktigt än, jag behöver andas djupt. Återkommer.

4. ritat. En vän behöver bilder till ett bokprojekt. Mer säger jag inte. Det är bara en sådan utmaning. Och så kul. Men tidskrävande och stunderna i nuläget då skrivbordet är enkelt att erövra är få. Just nu svämmar det över av obetalda räkningar, nyinköpta strumpor, snygga stenar jag hittat, pennor och papper som inte har någon bestämd adress och sist men inte minst en jätteblomma som inte har nånstans att ta vägen än. (Är du palettbladsspecialist? frågade en vän. Nä, jag bara hoppas att blomman ska vara snygg ett tag framöver. Av sig själv, liksom.)

5. tömt växthuset och fryst in kryddorna och flyttat pelargonier till en annan del av världen och dessutom funderat på nya plantor till nästa sommar  när vi inte alls kommer att vara hemma och undrar vem som ska ta hand om allt.  

6. firat sista trettioåringen av barnen. Nu så. Fast va fasen - de är ju fortfarande ens ungar. Familjeprinsessan blev 30, pang tjoff. Minns det som igår hur hon flyttade in med en tablettask och en kasse kläder. Hennes mormor stod i hallen med den ofattbara sorg som bara den som mist sitt barn har och vi var bara förvirrade och ungen hade fullt upp med att se hur hon skulle göra frivolter på madrassen som släpats upp från källaren för att hon (eller nån av oss) skulle sova på den under hennes första natt på Konstapelgränd. En vecka senare var det jul och sen hade alla fyra ungarna vattkoppor och jag började heta "mamma Eva" och sen var det sommarlov och så blev hon svartrockare och sen förlovad och utflyttad. 

Ja, det är ungefär så. Emellanåt gör vi en tur till stugan och andas in skogen och sjön och går på utedasset. Balsam för själen. Eller åker till min barndoms Åredal och vilar ögonen på Renfjället och spegelblank Indalsälv.

Hängde du med på uppdateringen? Om inte så kommer bildstöd här. Lev väl. Hörs snart. Lovar. 

Den lilla hunden hjälper sin husse med allt. Glada tillrop vid vinterförankring av brygga till exempel. 

(Ja, vi TROR att hon kommer med glada tillrop, men saken är den att hon i så fall bara tänker dem tyst, för hon säger aldrig något. Det är mest vi som säger något, typ "nu är du i vägen" eller "fan, flytta på hunn!"). Men hon är ju mest gullig.

Tidig morgonpromenad i Malmö. Äntligen stor springyta. Önskar husse och matte också sprang som några dårar. Skulle varit kul.

Liten Prins skär lätt trätomater i bitar med ett fint grepp om kniven. Notera sittningen. Man vill ju bara klämma´n tills han piper, godingen!

Kvällspromenad i Malmö. Samma plats. Samma snåla fart på tvåbeningarna i familjen. 

Husbilshäng. På resa genom Sverige - tacksam för att det går. Sol och lite damm och lite mysmiddag.

Skåneväg

Natt vid Lagan, nånstans på gränsen mellan Halland och Skåne. En liten pärla som vi samlat på oss för övernattning på väg.

November

Frusen,

Hudiksvall. Av alla ställen...

Ritblocket. 

Pappershögen

Några väl kända aspar som står kvar, dock inte delar av utsikten till vänster. Liiiite mysigt var det allt här när man var liten och det inte var så många hus. Jag brukar tänka på det här när vi passerar strax ovanför mitt barndomshem.  

Idag såg det annorlunda ut när vi åkte genom byn. 

Puss och hej, leverpastej.

/E.