På vägen hem från jobbet tyckte jag plötligt att det luktade något som påminde om kryddpeppar, en krydda jag undviker. Men det finns undantag, för i samma ögonblick fick jag för mig att jag längtade SJUKT mycket efter lutfisk. Och då är ju kryddpeppar given.
Ja, jag vet, en halvtimmes mer ljus på eftermiddagen till trots, jag längtade julsaker. Som lutfisk. Det är ovanligt nu för tiden. Sist jag åt lutfisk var ganska så säkert när barnen var i tidiga tonåren och min svärmor någon gång klagade att ingen ville äta lutfisk till jul längre så hon avstod att tillaga det, fast det egentligen var tradition. Jag hade råkat ut för samma sak i min familj, både den jag växt upp med och den jag skaffat själv. Där ingick ju svärmor varannan jul, men på nåt sätt var vi ense om att lutfisk var förlegat.
Hur som helst, jag och svärmor gjorde en ny tradition, vi åt lutfisk några dagar efter jul ihop. När alla fester och julbord var över hade vi lutfiskfrossa och dom andra fick fiskpinnar eller nåt. Alla nöjda och glada. Men allt har ett slut och tyvärr rann det ut i sanden. Och nu var det mycket länge sen jag kände smaken av lutfisk. Tills idag. Jag åkte raka spåret och köpte en rejäl bit. (Maken fick nån gammal lax).
När den slemmiga, vita, dallrande massan legat i ugnen en knapp halvtimme uppstod det där som jag råkar ut för ibland: minnen dyker upp som är så tydliga att jag kan känna, höra och se allt omkring mig som om ingen tid har gått. Det var så klart doften av lutfisk. Det blev genast julafton, kanske sent 60-tal. Mormor och mamma härskade över julbordet och lutfisk var ett måste. Vad jag minns åt alla lutfisk utom möjligen min lillebror.
Ja, till saken hör att minnet som dök upp så klart var mamma som morrade över onödigheten att laga lutfisk då ingen gillade det egentligen. Sen minns jag resonemanget. Eller jag HÖRDE mammas och mormors röster:
- En henn fisken va då int ens nå fin. I fjol vare bätter.
- Ja, man et ju lutfisken bäre för man ske. De e ju egentligen int gott, int.
- Nä, och ti en henn vare då bejna, å. Husch ! Je tyttje han sir tör ut.
Själv satt jag på min plats, bordet var dukat med all god julmat som skinka, sill och grisfötter och jag hörde familjesorlet och klirr av bestick och porslin. Och det doftade jul. Det vill säga, lutfisk! Vilken stämning det alltid var! Men mitt i allt hörde jag alltså den lilla konversationen mellan mödrarna. Och medan jag lyckligt skottade in lutfisk, väl täckt med kryddpeppar och vit sås, förstod jag att denna delikatess' tid på det engelbrektssonska julbordet snart var förbi. Bara en tidsfråga innan man vaknade upp, revolutionerade mot osynliga regler och måsten och gjorde slag i saken. Ingen skulle behöva truga i sig fisk bara för att man skulle. Möjligen åt jag en extra portion i rena förskräckelsen.
Nåja, jag glömde väl det där och ägnade mig åt julmust och julklappar. Men en sak är säker, och min tydliga flashback bevisar ju att jag hade gjort en observation kring det fenomenet att lutfisk köptes dyrt och traditionsenligt bara för att det skulle ätas. Och ingen ville ha det! Va?!! Ja, utom jag då , men jag tror faktiskt inte att någon reflekterade över det. Jag åt nämligen allt alltid och min bror åt inget nånsin. Ungefär så kunde vi ibland presenteras för den som undrade. Därför tror jag inte att någon skulle ha frågat mig eftersom jag ansågs nöjd med allt.
Så det var faktiskt så att lutfisken försvann från julbordet, smögs bort så att det verkade som en hemlig överenskommelse bland samtliga, och ersattes med tjälknul eller nåt. Jag fattade inte då att det var julen som tog ett steg bort.
Men nu förstår jag! Så nu kommer jag att återinföra lutfisk varje julafton jag lagar mat. Sådeså. Och dagens delikatess va int tör, de va tri bejn och han va rätt så löus i kötte. Men gooood med kryddpeppar från 80talet som jag fann i skåpet till all lycka.
Och jadå, en del texter gör sig kanske bäst som utkast... Eller inte.
/E.
