Påskhelg i ett riktigt vårligt Skåne och tankar om fotoalbum och mat och lite till.

 Att sega sig ner genom Sverige är bland det bästa jag vet. Och helst på så olika årstider som möjligt så man får se hur en aprildag ser ut i Skövde, till exempel. Jag känner mig ytterst priviligierad. Och inte minst för att jag är farmor till Finn.

Det är långt till Skåne men väl på plats belönas man med en och annan liten kläm av en kille som har bråttom att lära sig leva. Vi hade med oss en liten plastsparkcykel som kanske är en motorcykel eller en fyrhjuling. Genom mitt huvud for en bild av en bullig liten sparkbil som Staffan fick ungefär vid samma ålder. För 36 år sen. Ja, jag får väl vänja mig vid att minnet börjar bli luddigt. 

Det är då jag sliter fram alla foton och tackar någon högre makt för vår möjlighet att spara bilder som minnen. Ibland, när jag sitter vid datorn och sen vid skrivbordet med saxar, pennor och lim och gör album på album med utskrifter av foton från livet, då frågar jag mig vad allt är bra för. Det är farligt - då märker jag att jag slirar lite och tänker att nämenvafan man kanske bara ska spara allt "i molnet". Vem bryr sig om fotoalbum och fyrtio år? 

Men så tänker jag vidare och mammas fotoalbum dyker upp. Hon känner inte alltid igen människor och platser och absolut inte sig själv, men jag däremot har stor behållning av hennes bilder. Det är ju halva jag och mitt liv. Ibland dyker det upp något som jag helt glömt och som jag blir glad åt att minnas när jag tittar i hennes samlingar. Och så fortsätter jag göra fotoalbum. Tänker att ungarna kanske vill titta någon gång långt senare när vi vandrat vidare ?  I ett av mammas gamla fotoalbum från 40-talet finns en vers i guld på pärmens insida som ungefär säger att "när aftontimman nalkas" sätter man sig i soffan och tar en titt på de vänner man har i albumet. Jo, jo, det skulle man göra oftare idag i stället för att glo i mobil eller dumburk.

Här är lite bilder från Skåneresan.

Vid Vänern, strax norr om Mariestad, alldeles vid brofästet till Torsö.

Den där delen av Sverige som ligger runt de stora sjöarna - jag kommer alltid att ha en obestämd längtan efter att åka dit. Jag vet inte vad jag längtar efter men det är nåt. När jag försökte förklara det för min kollega i bilen i morse sa jag till slut att det nog kommer sig av att jag gillade historielektionerna när jag gick i femman för plötsligt hade magistern väckt något slumrande intresse i min elvaåriga skalle. Tänker kloster, relikskrin, tingsplatser och gamla mossiga kungar och halshuggningar och annat skoj. Vi stannar på en camping vid Vänern, Sundsörn, och hyr en enkel stuga. Det är försäsong och fint vårväder och alldeles underbart med den där första natten på minisemestern då man packar in sig och lagar väldigt god mat på halvruggig köksutrustning och får ett glas vin innan läggdags. Kvällspromenaden längs Vänerns strand var inte fy skam heller.

 Stårsas morgontur längs samma sjö medan solen tittar fram och påbörjar påskvädret.

Nu mot Malmö!

Paketet är överlämnat- nu kan farmors gullunge köra runt i lägenheten på en fyrhjuling. För övrigt kommer nu några intensiva dagar med rejäl sommarvärme, fika och mat och kramar och pussar och duplobygge och lite guidning i tvåårsspråket som vi måste vänja oss vid. Det går dock ganska fort. Kanske för att vi redan haft en del praktik, om än länge sen, men med fyra ungar som alla hade olika ordförråd och benämningar på saker i sina tidiga år så måste vi väl ändå ha en viss vana?

Här är det farfars gullunge som undersöker staket.

"Min mamma gillar kläder med öron på..."

Tre generationer. Jojo, fina grabbar alla tre, på promenad i stora staden.

Pildammsparken

 Undersökning av lunchhak.

På kyrkogården. Där promenerar vi ofta.

Folkets park

Pildammsparken

Pildammsparken. Snart grön allé...

Som vi längtat. Hunden får följa med på lunchen.

 Pildammsparken

Vi tillbringar en hel del tid utomhus, som alla andra storstadsbor blir det i parkerna. Men tyvärr går tiden fort när man har roligt, som bekant, och vi återvänder mot Ljuvliga Jämtland. Trots min ständiga längtan efter att resa blir jag en hängiven lokalpatriot så fort vi ska hem. Vi susar genom det vackra platta landskapet, både Skåne och Östgötaslätten tilltalar mig, men ju närmare hem vi kommer ju mer längtar jag. Fast småprinsar kan gärna bo lite närmare sin farföräldrar.

Vi susar förbi Vättern och där ute ligger Visingsö och lockar. Nå, den lär ju ligga kvar. 

Vi stannar i Fagersta. Bor i något sunkig stuga som en stressad campingvärd panikstädat åt oss som inte är så noga. Nu är det inte lika noga heller med gomiddag och gott vin, vi vill hem. Men vårkvällen är densamma var man är är den här tiden och jag har kostat på oss dyra tomater bara för att jag längtade efter just dyra tomater. Man har sina cravings.

Är det inte Järvsöklack?

Hemma sitter Hacke Hackspett och gör slut på talgbollarna, posten ligger i en hög på byrån, någon har lagat mat i vårt kök medan vi var borta för att hålla huset under armarna och NU kan jag tala om att det är lika gott som den där första kvällen borta i nån stuga eller tält eller husbil eller vad som helst att duka upp "efter-resan-måltiden" hemma och njuta av att vi har förmånen att göra våra turer. Det gäller att ta vara på livet.

/E

Uppdaterar er. Ni som undrar.

 Jag lever fortfarande på Bergenturen. Det är något där som nästan drar lika mycket som min hemliga plats. Det kanske är Staffan. Nej, inte bara fast mest, men det är något i stämningen. Ja, sånt där tänker jag på. I fall du undrar. 

Ja, ja, men nu mot Skåne. Håhåjaja, detta ständiga flackande. Men däremellan då? Ja, det är just det, det går liksom bara runt. Jag ska ju försöka ta vara på livet, jag. Det glider undan på nåt vis. Det är ju några dagar sen jag skrev, inte bara du utan även jag undrar vad som hänt sen dess egentligen. För livet pågår ju medan jag gör upp andra planer, som John Lennon sa en gång. 

Uppdatering:

21 mars - till mor. Flyttar runt alla kläder. Många som jobbar på mammas boende gillar inte hennes byrå så all tvätt hamnar i stora garderoben i nån hylla. Mamma kan inte begripa varför strumporna ligger i linneskåpet. Jag gör en rokad igen. Gammeldags att ha byrå antagligen... Den där har hon alltid haft. Det är dessutom mitt allra första minne från när vi flyttade hem till mormor och morfar så den är jag rädd om. En gång fick jag ha den när jag flyttade hemifrån med löfte att vara rädd om den. Det var jag. Tills en kille tog över lägenheten och jag sa glatt att byrån ingick. Morsan blev rasande och jag fick tillbaka byrån av en som suckade över var kallingarna nu skulle vara. Morsan var inte arg längre och var kallingarna hamnade lade jag inte så stor vikt vid. 

22 mars - nationella proven i nian och vi har roddat lääänge innan. Alla ungdomar bjuds på frukost av skolan först så man är säker att ingen sitter med tom mage. Sen dukar vi upp frukt och godisskål för att hålla humöret uppe och sen säger vi att ser vi en mobiltelefon är man diskad och kan dra nåt gammalt över sig och så talar vi om att man måste stanna i rummet i nästan tre timmar. Ska man på toa går man i omgångar och vi skriver upp när man går och kommer. Precis som på vilken salstenta som helst. Målbrottsrösterna säger att det är väl inget jävla universitet heller och jag svarar glatt att jag låtsas det och att jag dessutom bestämmer. Punkt. Har ni varit i en provsal med trettio unga som skriver (penna och papper)? Det luktar svett och fruktkola. Det är stämning, det.

23 mars - jag får covid. 

27 mars - biltur till Näkten. Med tre sprutor i kroppen räckte det med två dagars feber för min del. Skogen och snön luktar gott. Stårsa glädjerusar mellan granarna och vi besiktar bryggan som ligger fast i isen och väntar. Väntar gör jag med. 

28 mars - snö. Tja, det är ju april.

29 mars - skönt att vara tillbaka på jobbet. Vardag. Arga tonåringar frågar va fan jag fick corona NU för? Mitt i provperioden. Hade jag inte kunnat spara till påsk? Påsk, säger jag, då ska jag åka till Skåne. Erkänn att det vore bättre att ha corona då, då skulle du slippa Skåne. Säger dom. Urjämtarna från vischan. Ni är bara avundsjuka, säger jag, och levererar nästa stora arbetsområde litteraturhistoria. Alla blir glada och ropar hurra. Not. 

30 mars - sitter stilla på en stol och tittar på vårljuset. Försöker att inte hata allt för mycket. Svårt när man hör och ser nyheter hela tiden.

31 mars - kollar lite på proven och kan konstatera att ungarna läser för lite. Som vanligt. Jag anser att det är ett stort samhällsproblem som förtjänar att belysas som god trea efter kriget och klimatet. Inte många orkar läsa och resonera om en text längre än tre sidor. 

1 april - koncentrerar mig på att Finn fyller två år och jag har varit farmor lika länge. Han ser glad ut när vi ringer på messenger, han visar ballongerna som säkert är roligast. För oss är det en guldstund, långt från allt elände. Vi blundar och låtsas att den lille glade killen får växa upp i en bekymmersfri värld. 

2 april - skaffar hundvakt och går på stan. Ovanligt. ÄR det mysigt? Vi fikar inte ens. Vi har skaffat oss ett nytt beteende. Vi går raskt igenom var leksaksaffärerna finns, köper en liten plastcykel som Prinsen ska få åka runt på i lägenheten och hålla mor och far på banan. Sen far vi hem. Andas ut när vi kommit in genom dörren. Lagar jättegod mat lääänge och öppnar en flaska vin. Vi låser inte dörren men nästan. Vad är det med oss?

3 april - mina kollegor kommer till mig och vi sätter oss för att rätta prov. Det är vansinnigt trevligt. Vi har alltid gillat detta. Ja, det är sant. Jag gillar att diskutera vad vi gör i skolan, gillar att bolla idéer och tankar, äta lunch och fika, förfasas och glädjas om vart annat för hur det gått. Fast det är söndag jobbar vi hela dagen. Inte svårt alls. 

4 april - frissan. Klippte av håret.

5 april - tittar på snön.

6 april - äter sill.

7 april - firar fina Staffan som som fyller 37. 37? Jag fattar inte. Det värsta är att ungarnas barndom börjar bli suddiga i kanterna. Tur man skriver dagbok. Och fotograferar och sparar teckningar och kottetomtar och sprattelgubbar som tappat ett ben eller så. Ja, sonen som fyller år är ju som bekant i Bergen. Han hälsar glatt att han gick ut och firade sig med polarna. 

8 april - tar med Stårsa till mamma som i vanlig ordning skäller på mig för att hunden (katten, som hon säger) inte får fika bullar och saft. Trots dimma och demens är modern påpasslig och försöker smyga till hunden choklad, kakor, saft, mjölkskvätt, bullar, sega bilar.... Vi ser till att mamma inte stoppar in hundgodiset vi laddat med i sin egen mun i villervallan. I övrigt kan jag tala om att jag ritar hela dagen.

9 april - Finn ringer farmor och farfar, Dagens behållning.

10 april - tittar på snön. Ska man baka lite kakor kanske? David vill alltid ha kakor, så stor och gammal som han är. Ja, jag tar och baka lite kakor. Fint. 

Är det nåt mer du undrar? Idag har vi hämtat resväskan. Nu ska vi packa för en vecka i Skåne. Jihaaa!