Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: juli 2022

Kan det bli mer rofyllt?

Nej.

Jag älskar åskregn, varm luft och mörkt mitt på dagen, för då är det sommar på riktigt. Man kan inte gå ut och rensa rabatten eller klippa gräs eller ens gå hundpromenad, för den delen, då hon föredrar att vänta. Jag med. Jag vill sitta inne med boken och ritblocket (ja, jag ser ju ingenting i mörkret, men ändå) och den djupa och intensiva känsla av sommarledighet jag har just nu.

Medan det blixtrar och mullrar tänker jag på sommarloven när jag var liten och lukten av varmt trähus. Det blev som allra tydligast när det var åskregn, märkligt nog. Vi var lite småskraja för åskan, men med tiden hade vi lugnat ner oss och alla sprang inte längre ut till bilarna. Det var i alla händelser lika härligt nu som då att kura i sängen med boken och ritblocket.

Medan hunden tuggar och inte alls vill gå ut, passar jag på att summera semestern. Vi kom hem för ett par dagar sen och husbilen är redan städad och påfylld för eventuella nya äventyr. Kom till och med ihåg att tömma frysfacket i bilen. Det har hänt att något ludet promenerat ut själv en gång, lämnande en odör efter sig som var häpnadsväckande. Ättika och Klorin och en blandning av Salubrin och bakpulver... eller nåt. Det gick att rädda frysen (och bilen).

Resan började med att göra upp en fyrkantig och hållbar plan för allas bekvämlighet. Tre vuxna som ska samsas i compact living de lux kräver planering. Jag påminde Thomas, som åkte med, att det skulle finnas andra sovplatser för honom sen. Jag menar, två meter ung man i husbil... Inte så bekvämt.

Sen åkte vi via Värmland med nattvila i Deje och nådde Malmö dagen därpå. Sedan följde flera dagars pussande och kramande av prinsen, farmors gullunge, och efterlängtat umgänge med Davids familj. Vi är rika, på riktigt!

(Jisses, vad det regnar och åskar - men hunden verkar nöjd med sitt ben.)

Först och främst: Deje. Hur många små bortglömda samhällen finns det, där allt verkar vara mer eller mindre slut, på nåt sätt? Deje hör väl inte till de mest ödsliga, men påfallande ofta tycker jag mig passera spökstäder, om ordet stad även får stå för tätorter. Min svägerska bodde ett kort tag i Deje. Jag fick några brev. Hon kom tillbaka hem och fick så småningom sitt efterlängtade barn. Efter ett tungt besked om cancer åkte hon en pigg period tillbaka till Deje för att besöka gamla arbetskamrater och vänner och tog med sig det tvååriga barnet på resan. Fyra månader senare var min svägerska borta och barnet flyttade till oss. Jag tänkte på svägerskan när jag och maken tog en sen hundpromenad i närområdet i Deje. Hur var det att bo där? Hur var det att komma tillbaka och ana att livet kanske inte skulle bli så långt? Vad gör man och säger man?

Vi lämnade Deje och sorgliga tankar för att åka mellan sjöarna nedåt. Jag brukar ju tjata om att det är nåt särskilt med trakten mellan och runt Vänern och Vättern som jag inte kan precisera. Vi valde att åka på Dalslandssidan. Fint det. Full fart mot barnbarnet som pratade om "fammor" och "faffar" redan. Som present hade vi med Thereses gigantiska kanelsnäckor!

Dagarna i Malmö gick för fort som vanligt. Men vi hann mycket och viktigast var ju prinsen som pratade på oupphörligt och oftast frågade om man kunde "hjälpa till" med allt möjligt från att sätta ihop ett torn av klossar till att pilla in ett majskorn i en makaron. Alla mor- och farfäräldrar vet hur det känns och ni andra kan säkert gissa.

Efter Skåneveckan åkte vi direkt till Öland för att besöka min bror. Visst, ibland förbannar jag avstånd i vårt utbredda och evigt avlånga land, men för det mesta är jag överlycklig att våra familjer bor så att man kan njuta av viktiga delar av världen, såsom Skåne, Norge och Öland, när man vill röra på sig. I dagsläget räcker dessa platser gott till för mig och maken. Jag har lagt ner tanken på en jordenruntresa som jag sparat till ett bra tag. Norden runt får räcka. Pengarna räcker inte heller till resan, snabbt har allt förändrats. Nåja, en får vara nöjd och tacksam för det man har och för att, som sagt, semesterresor anpassas efter besök hos nära och kära. Det mest exotiska jag kan tänka mig nu är Bergen.

Jag tror att jag gillar Öland och Skåne för att där finns kontrasterna till fjällen och dalgångar med sjöar och älvar. Jag behöver båda så innerligt väl. Ibland blir min längtan efter havet så stark att jag allvarligt överväger att ta nån panikresa till Härnösand. B, va? som ungarna säger. Ja, men det är nära och det finns sandstrand med havssaker på. Lika lycklig är jag varje gång jag kommer hem till Östersund, alltid spanar jag efter Oviksfjällen och Storsjön först och tänker att vi aldrig nånsin ska flytta.

Hunden har somnat med nosen in i min sida, som vanligt, åskan har slutat mullra och jag har serverat delar av min familj grillade färsspett med tzatziki och chilistekt majs. Dags att sova.

Kolla in bilderna som kommer i oordning. (Och jo, jag håller fortfarande på att göra pappersfoton, fast bläckkostnaden är skyhög, skrivarjäveln hakar upp sig, papperet är alltid slut och av nån anledning MÅSTE jag ha svarta albumblad vilket är svårt att få tag i.) Men jag är glad att jag har alla mina pappersbilder, för tänk när Internet exploderar och "molnet" förångas.....

Ölandsväg. Vi lånade oss en cykel för att frakta lite grejer på. T började cykla, sedan tog jag över. Eller inte. Naturligtvis ramlade jag av cykeln som vanligt med all min obalans. Vi har nåt att jobba på där, min fysioterapeut och jag. Men skit samma, det var gräs och cykeln var för hög, jag landade mjukt och sedan badade vi i havet - underbart!

Bild tagen genom skitig bilruta när vi lämnade Öland med sikte på Jämtland. Jag gillar den här suddiga bilden, Vanligtvis brukar jag slänga sånt som tas i farten, sällan det blir nån minnesbild att bevara, men den här påminner mig om något positivt men svårfångat, vet inte vad.

Jo, det var fullt möjligt att se supermånen på Öland också.

Kvällsprommis med doggen på en bygata sen gammalt.

Den där svängen runt södra udden som är så rolig att göra, den gjorde vi. Åkte ända ut till Långe Jan och proppade i oss glass för att dämpa hettan. Och sötsuget? Och hunden, ja, henne baddade vi med kallvatten på magen då och då mellan drickpauserna. Hon klarade sig bättre än vi i hettan.

Konstig blandning av känsla av stäpp och färöiska fiskestugor. Jaja, man har sina bilder i huvudet.

Kvällspromenader är ett måste. Månen har bytt om till blekgult.

När man svischar genom det öländska landskapet med husbil och kamera kan man fånga en mölla, som dom säger i Skåne.

På smala vägar genom plattheten.

After Qigong.
Två mycket trevliga unga män unnar sig en söndagsöl efter ett härligt pass qigong i Folkets Park i Malmö, lett av den långhårige.

Hos Prinsens mormor och morfar på lördagsmiddag i Lund. Vem kretsar allt kring denna kväll? Ja, inte är det hunden, i alla fall. Det började med pappan och farbrodern som lekte med allt som fanns, kanske var dom själva tillbaka i lekarna i fyran på Körfältet? Lite senare när alla var mätta och belåtna samlades alla på detta golv, krypande runt den lille. Vi är tacksamma för att barnbarnet växer upp med så många bra människor runt sig.

Utflykt. Medan mamman pluggar passar vi på att åka en sväng ut på landet för att titta på djur och fika. David har ett öga på sonen och ett ben under hunden. Bra jobbat.

Vad säger man som farmor? Älskade ungar!

Fikapaus i husbilen. Faster har bakat åt den lille och det satt bra, en dag som denna, innan 4H-gårdens djur och natur fick göra sitt.

Varm korv fick man också. Jag tänkte hårt på snabb och bra utflyktsmat men kom bara på plättar med sylt... Då ryckte T in och föreslog varm korv. Det fick vi ju alltid när vi var små, när det var utflykt, sa han. Naturligtvis! Bara det att mitt undermedvetna varnade: "Säger du vajm kojv en gång till så FUTER jag!" En upprörd David, knappt fyra år, less på utflykter med korv, fanns någonstans i bakhuvudet. Men jag sa inte nåt om det. Jag hyllade farbror Thomas idé och alla var glada och nöjda.