Jag fann mig själv igen!

 Det var när jag väl satt mig på motorcykeln och fällt ner visiret. Jag kände lukten av vägdamm och svettigt hår och min egen andedräkt som dagen till ära luktade vitlök i stället för tandkräm. Hunden hade funnit sig väl till rätta sin hundbox och hade gott om plats att sträcka ut sig på. Nåja, mer eller mindre. Å  andra sidan måste hon se allt, varför viloläge inte verkar vara hennes melodi.

Vi packade hojväskorna (jag börjar få problem med det, vill ha med för mycket) och tittade på väderkartan. Roslagen. Bruksorter. Gästriklands fina tallskog med kurviga vägar…och så gav vi oss iväg och jag kände igen mig igen. Jag hade nog en svacka där ett tag, innan. Pandemi eller inte. Eller så är det, jobbiga tanke, åldern som förändrar en. Sånt händer och har hänt.

Men jag kände att allt var nästan som vanligt inuti mig  då vi stack iväg med packning för en månad och planering för en vecka. Det där att inte packa mer än det mest nödvändiga och sen gå igenom allt en gång till och packa ur hälften, det är inget som sker längre. Nä, nu ska jag ha minst två klänningar, minst två byxor och två tröjor och fem undertröjor. Jag packar även minst två par skor. Vad är det med mig? Det mesta är ju ändå oanvänt då jag kommer hem. 

Men nu klämde vi ihop väskorna, klämde in huvudena i hjälmarna och klämde slutligen också ner hundens älsklingsnalle runt henne, så att hon skulle överleva säkert. Som en snuttefilt, liksom. Sen for vi.

42 mil var för långt, hunden hade nog velat att vi skulle köra bara halva sträckan. Men konstigt väder gjorde att vi bestämde oss för att köra hela sträckan till stugan vi skulle bo i för att vänta ut en natts åskväder. Det gick bra. Äventyrskänslan började komma och hunden kunde lyckligt sprätta omkring lös och ledig runt huset vi skulle bo i några dagar. Vi gjorde det vi tycker är lyxen med semestern. Lagade mycket god mat och hällde upp mycket gott vin efter den hett efterlängtade duschen. Första kvällen på en hojsemester är bäst! Jag har ingen särskild förklaring till det. 

Vi hade det bra, så klart. Naturligtvis är det en annorlunda semester på två hjul med en hund. Allt måste givetvis ske helt på hennes villkor. Det vill säga köra en timme, rasta, köra en timme, rasta…. Men ok. Vi behöver också rasta, stanna upp och titta oss omkring. Inget ont i det.

Nu har sensommarn kommit, jag är tillbaka i jobbet på min deltid (skönt!) och faktiskt har saknade delar av familjen börjat droppa in, samlade för första gången på flera år, faktiskt! DET kommer att bli årets höjdpunkt!

Mitt vakuum

 Så här mitt i sommarn funderar jag över varför jag inte är så taggad längre. För bara något år sen skurade jag huset i midsommartid, bakade kakor till potentiella besökare och skrev packlistor för stora och små resor. Läste kartor och äventyrsguider. Idag sitter jag mest på en stol och saker händer runt mig. 

Jamen jag är likadan, säger min äldsta och närmsta vän. Det är pandemiåren, vet du, säger hon och påminner om att vi vant oss vid att inte ha folk runt om oss och att man inte kan åka hit och dit. Kollektivt depp, säger hon. Fullt normalt. Går över tills man är 70.

OK, tänker jag. Hon har väl rätt. Fast ska sanningen fram var vi inte helt isolerade under pandemin, det fanns stunder man inte märkte så mycket av det för oss som jobbar i skolan. Vi var minsann på plats och frotterade oss med trängseln i korridorerna. Ja, hemma hade vi någon kall utelunch med vänner och delar av familjen, men annars så var det som vanligt nästan. Men i övrigt är det klart att något hände oss som  visar sig nu i form av en olust. Dessutom det ständiga nyhetsflödet av att allt går åt helvete gör att man tappar ork bara väntar ut sig själv, liksom. Just det, jag väntar ut mig själv. När blir jag jag igen? 

Vi har haft en fantastisk tur till Skåne och Öland och därefter pysslat i trädgård och på altan. Storsjöyran har gått av stapeln och just då blir jag fruktansvärt lokalpatriotisk och tänker att ingen annan har det vi har. Men ändå. Först bestämde jag att jag skulle vara med på yran, åtminstone för att se idolen Uggla och nya presidenten. Men så gick luften ur mig igen. Vi hängde på stråket en eftermiddag för en utlovad lunch med T, sen en öl på ett trivsamt ställe och sen det bra med det. Jag kanske är gammal??? I vilket fall kom jag på mig med att längta hem fast jag satt på en plats jag gillar med trevligt sällskap och hunden bredvid. Fan också, jag borde vilja vara ute på gatan en stund till och sitta och titta på folk och njuta av stan och alla människor. Men nej. Noll energi.

Nåja, jag får härda ut ett tag till och se om energin återvänder. Min kompis kanske har rätt. Och när vi är 70 är vi som vanligt igen?

Jag föreslog maken en tur till stugan vid Näkten. Vi har inte varit där ännu på riktigt, för altanbygget i hemmet har prioriterats, helt enligt planen. Men nu kände jag att jag jag måste dit, ut i skogen, leta efter energin och idéerna. 

Jag måste tänka, sa jag. Det brukar funka bra i stugan.

Ska du tänka? undrade maken och så släppte vi allt för att bara åka iväg. Packade middags- och frukostmat. Gubben behövde inte tänka, han sa bara att han absolut behövde vara i stugan, bara. Tänka fick jag göra själv. Just så är det. Man BEHÖVER vara där av och till. Vi hade så bråttom att vi glömde verktygsväskan som alltid är med för olika ändamål och dessutom batteriet som gör att vi kan ladda telefonerna och kylboxen. Det säger väl något om behovet att åka dit? Vi fick med oss hunden i alla fall. En flyktig sekund tänkte jag på att vi inte kan använda mobilerna hela tiden, med blandade känslor. Nedkopplade? Ja, det var ultraströmsparläge på och bok och korsord kom fram igen. Och tänka sig, friden infann sig omedelbart när vi dyrkade loss bryggbåten med spik och hammare i stället för ändamålsenliga verktyg, satte smörpaketet i det gammeldags skafferiet och lade ölen i vattnet för kylning. Vi klarade oss bra utan moderniteter. Så det så. 

Vi fixade oss en sillmiddag på bryggan. Det var varmt, vattnet alldeles stilla och ölen lagom kall. Det började kännas som det skulle, denna märkligt tysta plats trots grannstugor och sjön inpå knuten. Tiden har stått stilla och just där är det rätt skönt, faktiskt. Just då kom maken på att det måste vara 60-årsjubileum i år eftersom han var 6 år då stugan kom i hans familjs ägo. För min del minns jag att vi var i denna stuga på en tvivelaktigt ungdomsparty som nyförälskade och det måste då vara cirka 40 år sen. Tanken svindlar, men så är det. Och som sagt, inte mycket är ändrat förutom ett bilbatteri och en solcell och ett litet kylskåp. Och faktum är att här går det att tänka, sortera i livets händelser och få lite perspektiv på saker och ting. Att sen jolbänningan sätter krokben för en ibland eller stjäl nycklar, det lever vi med. 

Vi åt sill, slog ihjäl myggor, planerade en hojtur, sov med fönstren på vid gavel under tallarna och nästa dag steg vi upp för det allra bästa: bryggbåtsturen till nån ö i skärgården. Tacksamt kan jag meddela att lite av mig själv kom tillbaka. Nu återstår att se vad morgondagen visar, när vi packar oss själva och hunden på motorcykeln. Återkommer om det.