Det händer att jag kommer på mig själv med att sakna "de vanliga tankarna" eller hur jag nu ska beskriva det. Jag tycker att huvudet är fullt av krig, mänsklig ondska, miljökatastrofer, sjukdomar och pengar. Vad jag än gör, så rör det sig om detta. Vad jag än tänker så halkar jag in på det.
Svårt att förklara, men jag ska göra ett försök:
För någon dag sedan pratade jag med en vän som nyligen varit i Spanien. En vecka. Det är en vän som åker på utlandssemester med flyg mycket. Innan jag frågade hur kul det varit eller vilka upplevelser som var bäst hann jag tänka flygskam, dyrt och farligt i nämnda ordning.
Jag kände inte igen mig själv. Vem har jag blivit? Jag är inte alls världsfrånvänd på något sätt, jag värnar om miljön och bevakar klimatförändringar och frågar mig ständigt vad jag ska avstå från. Krig och sjukdomar kan jag inte göra mycket åt annat än uppdatera mig och tvätta händerna, typ. Men var finns den allra minsta lilla spontana tanke på det roliga i livet? Den går att mana fram med ett medvetet påtryck. Ja. Men jag saknar "de vanliga tankarna" på det som jag brukade tänka på förr.
Mitt största bekymmer just nu borde vara vilka fröer jag ska så i växthuset och vem som ska sköta det hela när vi drar ut i världen. Typ. Jag har förlorat något. Kan man få tillbaka nåt av det?
Tankar på ett fik vid ett fönster mot fjällvärlden med ren snö, sol och frisk vind.
/E
