Det sporadiska skrivandet fortsätter. Fem skoldagar kvar med eleverna för min del, åtta med efterarbetsdagarna. Det räcker. För tio år sen var det här min favorittid. Trött var jag då med, som så många andra som arbetar i skolan. Men just nu, och det med ålderns rätt kanske, känns åtta dagar som en oöverskådlig tid. Trots detta har jag bestämt mig för att arbeta ett år till. Ekonomin känns rätt hyfsad med lite mer pengar i fickan än bara pension, kan jag säga. Sen är det väl också så att jag har svårt att tänka mig något annat jobb.
Nåväl. Maj, min favoritmånad, har gått. Jag har tagit vara på tiden, jag har njutit av grönskan som spirar och jag har haft långkalsonger och mössa på varje hundpromenad utom en helg då vi fick nosa på det som komma ska: sommarvärmen. Tror jag i alla fall. Jag är ingen vän av värme över 20. Jag får inte panik om jag måste ta fram mössan igen. Jag vill bara att det ska vara ljust.
Här i Östersund "blåser det jämt". Jaha, jag har inga problem med att det blåser lite. Det friskar ju upp ordentligt. Och det blåser inte jämt. Gnällandet och gnölandet om den kalla försommaren lyssnar jag inte på. Tänk hur bra det är, allt är konserverat. Häggen blommar en vecka extra, minst, och syrenen är inte ens i knopp än. Inte en midsommarblomma eller ett enda hundkex syns där jag brukar plocka. Allt har stannat upp i den svala majmånaden. Jag hinner njuta.
Igår var jag i Åre en sväng. Åkte först till min kompis i Såå så vi kunde prata som tanterna pratade när vi var små - om utbredningen av nybyggen, vilka som flyttat in och ut och en massa ogenerat skvaller om så många som möjligt som vi kom på. Kändes fint. Allt är som det ska. Vi satt med kaffekopp och krus och glodde ut över Indalsälven och Långnäset och Mullfjället (Skutan var täckt i regnmoln eller möjligen snöstorm) och suckade över det glada 70-talet. Som vanligt har vi stannat upp i trettioårsåldern och blir förvånade då vi reser oss med viss möda från stolarna. Hur fan är det möjligt att kroppen inte hänger med, vi är ju bara 32. Och så skrattar vi åt det och åker till kyrkogården och gräver ner några blommor i huvudet på våra kära hädangångna. (På kyrkogården i Åre "blåser det jämt" småspik så då var det både mössor och vantar.) Vi åkte därefter en runda i barndomsbyn och konstaterade att hälften är sig likt. Morfars starholkar från 1962 kunde jag dock inte se, även om träden står kvar. Har dom tagit bort dom? Var det nödvändigt?
Ja, i övrigt har jag haft fullt upp med svensklärarens största uppgifter: läsa och läsa och läsa elevtexter. Planera och utvärdera, bedöma och ge feedback. Sätta betyg. Hemma har husbilen tagit upp makens tid och jag har bakat bullar, besökt mamma, dammsugit huset, ritat, bakat matbröd, tvättat, planerat semester.... Ungefär så. Vanlig vardag utan spännande händelser. Skönt. Tacksam. Luktat på blommorna har jag, planterat och tackat någon lycklig stjärna att vi har det så gott. Några bilder från livet.
/E.
 |
| Utsikt över Indalsälven i busväder i vackraste Åredalen. |
 |
| Terapiritar. Slöritar. Använder färg och papper. |
 |
| Extra lång blomningstid i kylan. |
 |
| Till och med körsbärsblommorna hängde med lite extra i kylan. |
 |
| Det blåser jämt i Östersund.... |
