Jag har ofta en känsla av väntan på något. Eller längtan. Jag vet inte vad det är, det finns där, subtilt.
Ibland har jag kopplat den till stress, att det uppstår då jag har behov av vila. Men det stämmer inte riktigt. Då jag är ledig på riktigt och inte har ett enda måste inom åtminstone tre dagar annat än att kliva ur bingen och gå ut med hunden, då kan den ändå uppstå. Jag känner inte av den då vi är på väg någonstans, kort eller lång resa. Eller beror det då på distraktion? Eller är det så att alla människor har en obestämd känsla av väntan eller längtan?
Efter vad? Det här jag funderat på det senaste åren. Jag tror inte att jag alltid haft den här känslan, eller så har jag inte haft tid att känna den med fyra barn och arbete. Men jag minns särskilt väl en gång i min tidiga ungdom en känsla som gjorde så djupt intryck på mig att det sitter som etsat och ploppar upp då och då i minnet när jag minst anar det. Det var en gång då jag satt vid ett fönsterbord, förväntansfull och riktigt glad med bästa vännerna, på vårt favoritdanshak nära hemmet. Vi var 70-talssnygga i korts och ljusrosa läppstift från Rimmel, snart skulle säkert "rätt folk" dyka upp, som vi kallade de mest spännande danskavaljererna. Det var högsommarkväll, den absolut vackraste tiden i Åredalen. Jag spanade växelvis mot entren, växelvis ut genom fönstret. Utsikten över fjället och älven som nästan var helt stilla i sommarkvällen lockade mig alltid att bara sitta och titta. På det spegelblanka vattnet gled en roddbåt fram. Trots avståndet kunde jag se att någon fiskade med drag eller utter. Det gick sakta. Plötsligt fick jag för mig att det var min bror som var ute på lördagskvällen för att pröva fiskelyckan. Samtidigt såg jag för mig mamma sittande på farstubron med kaffekopp och dygnsgammal, seg sockerkaka. Som alltid om sommarkvällar som denna, liksom tankande ljuset inför en lång och förhatlig vinter. Och kanske hon skulle gå ner till stranden för att se om min bror syntes till, lite orolig över att han var ensam på sjön.
Jag överväldigades av något jag inte kunde förklara, nästan lite kusligt. Jag kände det som om där ute, i den där båten på älven, borde jag ha suttit nu. Det var en stark längtan efter den ”riktiga världen”. Men i stället hade jag tagit mig till den fejkade världen. (Ordet ”fejkade” fanns inte då, men idag är det rätt ord att använda). Jag kände en sorts sorg och längtan som var oförklarlig. Sen försvann allt snabbt och förmodligen dök ”rätt folk” upp och så dansade vi till midnatt och sen promenerade vi väl hem och innan vi skildes åt på lägdan bestämde var vi skulle dansa nästa helg. Den fejkade världen var viktig. Men åter igen. Den där känslan.
Det har naturligtvis aldrig varit så att jag känt att jag hellre borde vara hemma en lördagkväll, mamma skulle nog blivit orolig om jag hellre fiskat med min bror än dragit på dans. Kanske ändå hör det ihop med min längtan eller väntan. Är det en känsla av fullkomlig bekymmerslöshet? Ja, då lär jag få vänta. Men nog fanns det en tid i livet då det inte var så mycket mer än att oroa sig över än om fiskelyckan skulle vara god eller om man skulle hinna fiska innan åskan drog in på allvar. Inte mycket till oro.
Jag väntar fortfarande, som sagt. Eller längtar. Ovisst efter vad, jag har allt, lyckligt lottad som jag är. Förmodligen får jag leva med fortsatt undran. Däremot upptäckte jag något spännande då jag städade bland alla papper här om kvällen. Jag har min gamla mammas alla dagböcker och anteckningar förvarade i min garderob. Det är för säkerhets skull. Faktum är att jag är rädd att hon ska göra något med dem i sin förvirring. Det finns inget utlämnande, endast daganteckningar om väder, vind och besök. En gång sa mamma att jag fick dem för jag skulle ändå inte finna något revolutionerande, sånt hade hon bränt för länge sen. Den här kvällen sorterade jag lite bland dagböckerna och slog upp en sida på måfå. Anteckningarna var från sent nittiotal. Raderna handlade om vädret, omvärldselände, tacksamhet för barn och barnbarn, några besök och kaffefrämmande... Men så såg jag några avslutande rader som exakt beskriver samma känsla av väntan eller längtan som jag upplever.
"Det är som om jag väntar på något, men vad?" står det. Jag läser lite mer före och efter, men inga ledtrådar. Kan det vara så att alla eller fler människor går omkring med den här känslan? Förhoppningsvis är det något bra, något som driver oss framåt. Jag vill tro att det måste bli bättre för mänskligheten även om det ser svart ut nu. Eller kan det vara så att det är en längtan eller väntan på att återigen få känna nästan total bekymmerslöshet, det där man hade när man var barn och bara oroades över om det var rätt bete på kroken? Då världen sträckte sig till landskapsgränsen och allt utanför var Bildjournalen och Tioitopp. Alltså bara nåt man såg och hörde när man hade lust.
Ja, nu fick du allt nåt att tänka på. Nu har hon blivit gaggig. Okej. Jag kan ta det. Men jag fortsätter att fundera. Och nånstans tror jag att det är en längtan eller väntan på att åter eller äntligen känna sig bekymmersfri. Vad tror du?
Suckar E.
