Det luktar gräs

Det är just för att maken klipper gräs. Det luktar bensin också. Det är en gammal gräsklippare. Jag gillar lukten av båda. Det törs man ju inte säga, det där med bensin, alltså... (Jag är inte emot klimatanpassningar, jag gör allt jag kan i vardagen, men jag kan fortfarande gilla lukten av bensin...). Men det är en annan historia. 

Detta är den ultimata sommarkvällen. Och (förutom gräsklipparbensinsdoft) slinker ett stråk av dofter in genom den vidöppna dörren, gräs och hägg dominerar. Konservera stunden, tack! Nån som kan? 

Att konservera stunden en sommarkväll har jag skrivit och/eller tänkt hela mitt liv. När jag var i tidiga tonåren var det något magiskt med detta som jag inte kan sätta fingret på. Mamma kanske har skapat det, hon som pratade om sommarkvällar och starar och styvmorsviol och ljuset varje år med en särskild röst och en särskild längtan. Jag fattar. En sommarkväll i maj kan få mig att tro att det är fred på jorden. Samtidigt känner jag oro över något obestämbart. 

Just ikväll, med dörren på vid gavel, gräsklippsljud och dofter, solen har inte gått ned fast klockan är tio snart, hunden slappar i värmen i soffan, körsbärsblommorna har slagit ut, golvet är nyskurat.... Ja, just det. Ni är med antar jag. Ingen ogillar väl sommarkvällar när man längtat en rekordlång vinter. 

Sommarkvällar gör mig extra mottaglig för vissa minnen. Jag hör mormor, hör att hon pratar i telefonen med någon kompis. Alma? Hon sitter i vit blus och brun kjol i fåtöljen vid telefonen. Hon spejar uppåt lägdan (ängen, eller åkern, för den som int begrip) och ser på sommarfjöset och kossorna som väntar på traktorljud och mjölkning. Jaa, joo, jahaaaja...säger hon. Jag hör henne tydligt. Och mamma som diskat klar och tar flaskan med Gahns handbalsam från bänken vid kylen och skakar den medan hon tittar ut mot vägen. Lite längtande, på ett sätt som gör mig lite orolig - vad ska hon hitta på? Jag var ständigt ängslig att hon skulle försvinna av oklar anledning. Hon var ju alltid nära oss. Men just sommarkvällar kändes det vanskligt eftersom det på något sätt var magiskt (även då) och människor kunde bryta rutiner och vanor, något jag tyckte var svårt. 

Men den där längtande blicken brukade sluta i en långpromenad till styvmorsviolsåkern tillsammans med oss ungar medan mormor babblade färdigt med tant Alma.

Sommarkvällarna var som sagt magiska och är det än.  En viss oro för något, lyhörd för minnen, känslan av djup frid, alltihop...

Ja, just det ja. Nu har jag lyckats skriva av mig lite. Det är som blaaablablaabla blaaa.. som mormor och tant Alma. Nödvändigt för att veta vad jag tänker. Maken har kommit in, gräsklipparen har tystnad, det luktar fortfarande gräs, solen gick nyss ner och hunden vill ut. Väskorna är packade och den vidunderliga resan till Bergen börjar i morgon. Är jag lycklig eller lyckligast? Förmodligen det senare.

Återkommer från en annan sommarkväll från Vestlandet.

Hejsvejs.

/E

Sursia

 Je e på sursia.

Varför? Kroppen ska bara funka, det gör den inte. För ett antal veckor sen var det akut HC för svullet och ont knä, höger ben. Hade rest mig lite ungdomligt snabbt från en stol. Genast insåg jag att nu blir det problem då min ständiga och diffusa småvärk blommade ut i ONT på riktigt. Hem och vila, ingen lång hundpromenad på morgonen. ONT, ringer hälsocentralen och får akuttid samma dag. Ordinationen blir vila och sjukgymnastkontakt. Jag verkställer och får en tid en dryg månad bort. 

Ipren, Voltaren och knästöd, efter tre dagar är ordningen återställd. Slappnar av, går långpromenader och helt plötsligt vägrar min fot fungera efter en tur. Det går inte att böja tårna utan att tårarna rinner. Av ONT eller ilska är oklart. Troligen det sista. Voltarentuben börjar se välkramad ut. Ringer HC igen efter en veckas ”ta-det-lite-lugnt-med-långpromenaderna” då en efterlängtad lite längre hundtur satte stopp. Jag som just tyckt att jag vilat klart. Ny akuttid, får samma svar som jag redan själv googlat fram i min iver att finna lösningar, blir skickad akut till en ortopedtekniker med orden ”ta det lite lugnt och låt det gå nån vecka. En ortopedtekniker kan se till att du får det stöd du behöver för foten”. 

Ta det lite lugnt. Fan också. Jag vet att jag skrev exakt de orden för typ tjugo år sen här då jag var sjukskriven en vecka eller två för mitt andra ben. Då hade jag sjukhusvistelse i benet och hoppade på kryckor. Det finns inget mer irriterande än att ben och fötter inte fungerar. Och ändå - jag måste väl inse att jag är förskonad i jämförelse med vad som annars finns att välja på. Det är ju bara lite ont, svårt att gå. En påminnelse om att jag är 67 och inte 27 som min kusin hela tiden påpekar att man är. Men att ”ta det lugnt”. Nej. Nej och åter nej. Begränsningen känns övermäktig. 

Så, nu har jag klagat klart. Nu ska jag läsa ”En jävla vinter” och sen plantera penséer nu när sommaren som vanligt bara slår till med värme, sol och grönska överallt. 

- Kommer jag att bli helt bra?  frågade jag doktorn. 

- Nä, du lär få leva med det där, det kommer nog och går. Heppåre!

Jag vägrar. Mot penséerna, växthuset, små hundpromenader ofta och planen för Bergenresan. Snart. Då ska jag promenera. 

/E.