Orka

 Det gör jag nog. Men just nu kände jag som ungarna - orka. Dagarna fylls med Solberg, detta lilla torp med sin potentiellt vackra trädgård och möjligheter till stugmys på landet. Veranda och rönn, hägg och syren. Brunn och jordkällare. Ja, den senare bör nog genomgå en större renovering innan den återigen får komma i bruk, om den ens gjort det på riktigt. 

Fast nu är det svårt att finna allt stugmys med damm, flagnande färg och fönster som ska skrapas, kittas och målas. Men vi härdar ut. Idag var det tungt av någon oklar anledning. För det mesta är det jag som är på, så att säga. Nu eller aldrig. Men ibland känner jag bara just "orka". Precis som mina elever när jag ett par veckor innan de ska lämna grundskolan för gott försöker berätta om realismen och Charles Dickens. 

Nå, jag måste i alla fall berätta att skatten vi fann då min svärfars kvarlämnade lådor öppnades och alla gamla foton uppenbarade sig var ett sånt tillfälle då jag liksom faller i trans. Jag bara bara tvungen att NU se vad som var i lådorna. Naturligtvis hade maken turen att kunna få stop på mig, vi har viktigare saker att göra först, men ändå. Liiite hann jag allt. Där är foton på oss och ungarna som jag aldrig sett förr. Säkert flera hundra. Pappersfoton. Svärfar och hans kamera, han använde den flitigt, minns jag. En del fick vi, så klart, men långt ifrån allt har vi sett. 

Jaa, så där står lådorna i vardagsrummet i Solberg och väntar. Någon gång då mina armar är trötta på såpa och skursborste eller skrapa och pensel ska jag pausa tillsammans med de där lådorna. 

För övrigt känner jag mig rätt tom i bollen, som alltid denna tid på året. Det är sånt man kan säga när man närmar sig sjuttio och tänker att va fan, jag har inga skrupler. Men efter en termin med svenska i nian är det som vanligt, rätt utslitet på nåt vis. Jag ska bara lotsa dem igenom ett prov till. Allt för att hålla dem på banan. Och ja, jag minns hur det var i slutet av nian, åtminstone minns jag hur klassen var. Vi ville inte heller nånting,  bara drömma om gymnasiet och att bli av med vissa lärare. Så nu håller vi ihop. Två lektioner kvar, sen är det slutt! Då finns massor av tid att skrapa färg.

Återkommer med ny rapport när jag finner mig lite mer inspirerande. 

/E.

Dåläge och nuläge

 I morse i min dvala var jag i det soliga köket i Såå. Det var sent 60-tal och söndagsmiddag. Köket luktade älgstek och smör och vaxduk. Och något obestämbart som jag långt senare förstått var slaskhinken som alltid stod under diskbänken fylld med i första hand kaffesump. 

Mormor gjorde steken, så välstekt att den föll isär när den skivades. Gräddsås och kokt potatis, rögullöuga -"de hænn peran va fin, dom". Och så gelé från källaren som jag fick springa och hämta. Där stod dom på rad i sina fina små geléglas, noggrant paraffinerade. 

Till efterrätt färskplockade rödvinbär med vaniljsås och lite extra socker. Jag gillade aldrig rödvinbärsefterrätterna, men sa aldrig något för det liksom hörde till hela grejen med det hemlagade och hemodlade. Dessutom fick man ta obegränsat med socker eftersom bären var sura. Vaniljsås på det så gick det att äta ett par deciliter röda vinbär. Än idag minns jag smaken så tydligt, eller kanske hellre hur det kändes att tugga på bär och känna den sötsyrliga saften samtidigt som det knastrade gott av socker. 

Ja, alltså, jag bara minns det i morse i den där härliga dvalan efter nattsömnen. Kanske kom det för mig eftersom dagen skulle ägnas åt röjning i ett annat gammalt hem: Solberg, där vi flyttade ihop -77 . De senaste tolv åren har vi mest haft det som förråd och innan dess huserade både hyresgäster och svärfar här under många år. Det förfaller och vi behöver agera. Idén om airbnb kom för oss på nån av resorna. "Så här skulle vi kunna göra i Solberg också"... Det är bara att det ska göras. Nå, nu är vi igång. Röjning dag ett. Maken har röjt alla buskar och jag samlar saker till storloppis. 

Ibland bryter jag ihop och ibland blir jag hyperaktiv. Och lite nostalgisk. Vår första måltid i vårt första hem var så klart fisk från sjön med gräslök från trädgården och rögullöuga från morsan. Då kände man sig vuxen med gubbe, hus och jobb i stan. Samtidigt fanns det jag gillade: lite vildvuxen trädgård, sjön med båten och långdraget och en veranda att dricka kaffe på med hemlagad sockerkaka. Tre år höll det, sen längtade vi till stan. 

Nu till fortsättning av röjningen.

/E