Bilder på vårväg - vår väg.

Rapport 2 från skolgården

Ibland blir jag alldeles förstummad över hur fantasin, kreativiteten och inlevelseförmågan hos ungar. Vilket straff det är att inte längre inneha denna gåva, vilken förlust! I solen på skolgården idag: tre grabbar, ca 6-8 år. Scenen var en bilverkstad. Det förstod jag efter någon minut.

In kommer dessa tre unga män sladdande i sina bilar. De parkerar sida vid sida, lite nonchalant, det verkar vara gott om plats i verkstan. De hoppar ur kärrorna och öppnar motorhuvar, hasar fram verktygslådor och lossar däck. Verktyg byts vant mellan varandra, snacket visar på stor kännedom om bilar, motorer och åtgärder på alla tänkbara brister och fel som kan uppstå. De arbetar sammanbitet, målmedvetet och småpratar under tiden. De hissar upp med domkrafter, kastar sig ner på rygg för att komma åt underreden och de inspekterar varandras arbeten för att bedöma och tipsa om vad som kan göras. Efter en stunds mekande kavlar de ner skjortärmarna, borstar av damm och lera från kläderna och torkar oljan från händerna. Verktygen plockas tillbaka och det är dags att åka hem.

Jaa, en vanlig dag på verkstan eller i garaget för några bilburna ungdomar? Bara det att där fanns varken väggar, tak, fordon eller verktyg, inte en enda liten pryl i mina ögon! En fantastisk teater med osynlig rekvisita kryddad med delikata repliker:

- Du, jag hade en Ford och det var en spricka i rutan.
- Nää, den va ju trasig!
- Okej då, men du vad hette den här nu? (viftar med näven framför näsan på kompis).
- Borrmaskin.
- Ja, oj, nu råkade jag kasta borrmaskinen genom rutan, det var ju synd.
- Ja, men det var ju din bil så det gjorde inget.
- Nä, men du, nu bytte vi däck, för du hade punka. JAG HATAR PUNKA!
- Ja men då körde han iväg och hämtade skruvarna (pekar på kompis).
- Nää, för du, jag låg här under och då skruvade jag brrrrrrrrrrrrrrr och sen åkte du
- Okej, hejdå.

Avundsjuk stod jag kvar och bara gapade fast jag så många gånger upplevt detta med fyra egna ungar. Dom var där. I bilverkstan. Mekade med egna bilar. Suck.

Rastvärd idag: Eva.

Svammel i delar om skaparlust. Och så lite om Maud.

Åreskutan som en gräddklick i periferin, sedd från Storsjön


Jag försöker skaka fram inspirationen aktivt. Har massor av bilder och texter inom mig nu, men hittar ingen ingång. Eller uttryck. Vet inte hur jag ska säga det. Men det är frustrerande i alla fall. Fattar ni? Eller är det som Ingemar Stenmark råkade säga (och blev härmad av Svealänningarna på låtsasdialekt flera år efteråt) att "det går int och förklar för den som int begrip".

Det är som en diffus massa av fragment av ord och bilder. Oftast kommer de tydligaste orden och bilderna fram i ett samlat stycke när jag inte har varken penna eller papper och då gäller det att minnas. Det kan vara svårt, eftersom inspirationskällan redan är förbi, vad det nu var. Men en sak är säker, det mesta dyker upp när jag är i rörelse av något slag. Intressant att jag kommit fram till det efter femtio års ritande och fyrtio år skrivande. Men när jag tänker efter så har det alltid varit så.

När jag var en åtta-tio år så trodde jag på nästan fullt allvar att jag kunde flyga. Idén kom nog efter en del spring- och hoppövningar jag hade i källaren i ensamhet. Jag skrev i alla fall ned det i berättelsen "Ringblom och krondill". Texten har funnits sedan en sommar för trettio år sen, den bara kom för mig när jag stod nere i källaren hemma i huset och blev nostalgisk. Antagligen för att jag nyss flyttat hemifrån. Jag gick i alla fall raka vägen till mitt skrivhäfte och skrev ner den.

Nu har vi varit i fjällen igen, mannen och jag. Han tog sig ut i skidbacken, jag valde att skida runt i spåren runt Dalsjön. Blandade skidturer med hundpromenader och hade hela tiden siktet inställt på att avsluta dagen med något skapande. Men det gick inte, jag väntar fortfarande. I kväll har jag tänkt gå på afrikansk dans, få se om andarna hemsöker mig då så jag kommer igång...

Jag kanske samlar ihop allt till de efterlängtade skrivardagarna som jag ska åka på i juni, förlagda till Höga kusten denna gång. Då brukar det bli som en flodvåg som väller fram och det blir lite sovet mellan varven. Jag längtar nästan ihjäl mig! Om inte annat för att träffa en grupp kreativa människor som alla har siktet inställt på samma sak, jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu, känner jag. Det går int heller och förklar för den som inte begrip. Det handlar väl om att mötas i texter och öppna flödet åt varandra, kanske. Och skratta!

Jag var på bokrelease i torsdags kväll, träffade många trevliga människor och hade så fantastiskt roligt. Skrattade så jag grät, ni vet när man är mittemellan, vet inte säkert vad man gör. Underlig känsla. Det var vännen Maud som releasade sin bok "Ärrvävnad", ett textdokument som visar på livsglädje trots livskriser. Det är så mycket kärlek till livet i den boken, så läs den! Om inte annat får vi tänka efter, och det brukar jag alltid säga, ta vara på livet. Det har då Maud gjort. Och där mitt i denna hög av glada personer dök en idé upp, men jag vill ju bara att den ska kläckas ordentligt också. Därför afrikansk dans ikväll, men innan dess en timme i skogen för solen skiner och doggen vill ju ut. Kanske kommer utformningen av min idé flygandes in i mitt huvud nånstans idag. Det är ju en hel söndag, lång och vit och oskriven.

Fjälltur

Vi for till fjälls, nyaste krypinet i Höglekardalen.
Nytt och nytt...vår husvagn har minsann varit med om en del. Men platsen är för all del ny. Och vintercamping har väl inte direkt varit vår melodi, sommarfreak som vi är.

Hur som helst, vi packade bilen på Alexanderssonskt vis (= sprängfylld med allt vi eventuellt behöver) och på lika Alexanderssonskt vis var vi halvvägs när vi kom på att nyckeln låg hemma. Men vi är är ju proffs så vi vände bara bilen och njöt av att solen sken och att det ju faktiskt var lördag.

Vi installerade oss på Alexanderssonskt vis: lastade av släpvagnen nödvändig bråte (bräder, pallar, stolar, spadar...), bar och släpade, lastade tillika in nödutrustning från bilen: datorer, kameror, böcker, ritblock, akvareller, champagne, husvagnsbatteri, verktyg, extra uppsättning kläder för ett par veckor sisådär och sist men inte minst proviant. Ja, alla som sett "Vi hade i alla fall tur med vädret" och "Sunes sommar" vet vad jag pratar om. Vi borde platsa med egen film. "Alexanderssons cirkusturné". Eller nåt.

GPS:en lämnade vi hemma denna gång. Den har husarrest. Sist blev vi nämligen uppmanade av denna smarta apparat att snarast göra en u-sväng på en mycket smal skogsbilväg som lodrätt pekade uppåt - och bestod av i stort sett enbart u-svängar, vare sig man ville eller ej. Skitapparat, vi svängde ju redan allt vad vi orkade! Däremot så reser vi ju aldrig utan mobiler, nej, nej, inte ens på långpromenaden på Dalsjön där vi njöt av sol, gräddspritsade fjäll och blåvita vidder. Mobilen ska med. Nåt kan ju hända.

Jag ringde hem EN gång, bara för att säga att vi nog kom hem på eftermiddan. Då kom jag att tänka på det där med mobiltelefonens självklarhet. Och minns en snöig dag på ett jullov. Det var på forntiden och brorsan och jag skulle åka skidor. Antar att vi bara meddelade hemmet att vi skulle åka en tur. Vi hade ingen matsäck, vad jag minns, men vi åkte tvärs över sjön in i skogen och hade siktet inställt på åsen som låg där. Högst upp fanns en sommarstuga. Vi skidade i ospårad snö, det var tyst, det snöade stora flingor, det var på nåt vis HEMLIGT. Vi trodde att det skulle vara fint att åka nerför längs med åsen, för vi hade hört att det fanns en stig där. På sommaren fanns den åtminstone. Vi var övertygade att ett par meter snö inte dolde en vältrampad kostig... Så inget stoppade oss. Vi tog oss uppför åsen, till huset och sen skidade vi i djupsnö längs den tänkta stigen. Det kändes som att vi åkte på en stig, i varje fall stod inga granar i vägen. Om något hänt oss hade vi väl tinat fram till sommaren. Eller så hände aldrig nåt på den tiden utan saker började hända när möjligheten att alltid höra av sig uppstod? Fundera på det!

Men hem kom vi. Utan benbrott eller vätskebrist eller svält eller GPS. Och sov nog gott på natten. Lutade mot husväggen stod våra blåa träskidor med kabelbindningar och bambustavarna bredvid. Ett mysigt äventyr som alla andra.

Långt senare var jag å andra sidan som ett vrak då älste grabben vid elva-tolv års ålder pulsade långt in i skogen bakom Solliden med brädan i famnen, fast besluten att hitta "gamla slalombacken". Det var strax för mobilernas intåg i barnaskaran, vi hade i stället bestämt tid. Det funkade också. Kanske mest för att ungarna visste att morsan varje kväll satt med telefonkatalogen uppslagen för att snabbt kunna ringa grannar, polis och brandkår ifall gullungen inte kom hem. Nån fler hönsmamma som vill ge sig till känna?

Ja, det var bara ett par saker som dök upp där jag promenerade på Dalsjön med make, hund, kamera och, just det, telefon. Ifall nån skulle ringa MIG.

Vi hörs!


"Ifall ma blir törlej" sade maken och tog med champagnen.


Kvällsutsikt ifrån lyan bakom snöhögen.

Mitt rum igen

Jag bestämde mig för att skaffa mig en egen utsikt, trött på grannens sovrum som jag är. Så nu kan man ligga och kolla på New York. Eller Nuneårk som vi sa hemma i byn på forntiden.
Hejdå.

Optimist

Väckte maken vid sjutiden:
- Det är skittrist väder, gråmulet och så blåser det.
- Bra!
- Vad är det bra för? frågade jag.
- Allt!

Och så räknade han upp allt kul vi kunde göra idag. Det stannade på fjällresa med lunch på restaurang. Jag, som hade tänkt städa och stryka, blev återigen påmind om att jag gift mig med rätt person. Så nu drar vi.

Tankar från en köksstol

Jag sitter i köket. Skriver. Både för jobb och för själ.

Jag gillar mitt kök, jag gillar att jobba när jag sitter vid mitt köksbord. Jag gillar att skriva vid köksbordet. Jag har det bra. Bara jag får vara HEMMA! OCh bestämma SJÄLV! Jag älskar kök!

Varför jag älskar köket är väl för att det är ju här det händer. Tror jag. Eller så är det för att man oftast har kontrollen åt alla håll. Köket är husets själ, har någon sagt. När man besöker någon främmande eller nära vän, så hamnar man ju i nio fall av tio i köket. Eller hur? Men alla kök känns inte lika, det beror på. En sak har i alla fall alla kök gemensamt: de äger en doft, en alldeles egen!

Jag kom att tänka på andra kök jag ägt eller åtminstone haft del i. Kom fram till att jag nu sitter i mitt tionde kök. Ifall det där jag var inneboende räknas. Men det gör det väl? Jag använde ju det också. Åtminstone för att koka en kastrull vatten till téet. Mikro fanns inte på stenåldern.

1. Hemma. Mormor, mamma, fuskmoster och jag. Vi lagade mat. Karlarna åt. Det var alltid en bred solgata på golvet. Jag var alltid där. Det luktade härsket smör.

2. Källarvåning på Fagervallsgränd. Ruffigt kök, rymde ett rangligt soffbord och två pinnstolar. Allt brändes i ugnen. Vi var sällan där. Det osade bränt.

3. Inneboende på Lägdevägen. Femåringen rotade alltid i mina saker på den tilldelade skafferihyllan. Jag var aldrig där. Doft: Vaniljpulver.

4. Rum på Samuel Permans gata. (Jasså bor du å på Sám? frågade en stadsbo.)Köket bestod av en kokplatta på en stol, kylskåp var en plastpåse utanför fönstret. Jag var tvingad att vara där. Stank av rökelse.

5. Lägenhet i Åre. Heltäckningsmatta i köket. Vi lekte vuxna, jobbade och åt lagad middag i köket och såg på nyheterna i vardagsrummet. Vi ville inte veta vad det luktade. Men med ljusbeige ullig matta över hela golvet, så...

6. Ny lägenhet i Åre. Öl och lättmjölk i kylen, fest jämt och ibland bäddade vi i köket åt gäster. Luktade amerikansk airfreshener.

7. Tegelbruksvägen. Flyttade in pojkväns familj och jag höll mig långt från köket. Svärmor var kokerska. Gratänglukt.

8. Kåken i Solberg. Åh, va roligt vi hade! Köket blev tapetserat i knallgulsmårosig tapet. Fan va styggt, sa några. Hahaha, sa vi. Och invigde vårt första gemensamma kök med vitt vin och fisk som vi hämtade i viken. Jag älskade det! Och köket luktade kattmat.

9. Konstapelgränd. Vi vältrade oss i lyx, köpte ny köksmöbel och vid den planerade vi vårt liv. Lukten varierade i livets skiftningar: exotiska rätter, hembryggt vin, välling, PlayDoh och sist men inte minst råttskit. (Thomas takråtta! Den hette Skorpan.)

10. Äntligen Slingervägen och här sitter jag nu och lever mitt hemmavarande liv i köket. Trots två utbildade kockar är jag fortfarande kökschef. Jag lagar mat, inreder, skurar och ockuperar. Yes! Ibland finns det plats för maken att plocka undan disk och ta ut sopor. För att inte tala om när han lånar köksbordet till att betala räkningar och då lämnar vi honom hövligen ensam med stor respekt. Vad luktar det? Tja, för det mesta kompost...Men man vänjer sig vid allt.

Alltså. Är det verkligen mitt tionde kök?
Jahaja. Anledning till fest, då. Nu har jag inte tid längre, dessa djupa filosofiska tankar om kök får vräka sig åt sidan för mer konkreta planer på finare middag. Har du tur får du komma.

Pussohej - leverpastej.