onsdag 25 mars 2009

Rapport 2 från skolgården

Ibland blir jag alldeles förstummad över hur fantasin, kreativiteten och inlevelseförmågan hos ungar. Vilket straff det är att inte längre inneha denna gåva, vilken förlust! I solen på skolgården idag: tre grabbar, ca 6-8 år. Scenen var en bilverkstad. Det förstod jag efter någon minut.

In kommer dessa tre unga män sladdande i sina bilar. De parkerar sida vid sida, lite nonchalant, det verkar vara gott om plats i verkstan. De hoppar ur kärrorna och öppnar motorhuvar, hasar fram verktygslådor och lossar däck. Verktyg byts vant mellan varandra, snacket visar på stor kännedom om bilar, motorer och åtgärder på alla tänkbara brister och fel som kan uppstå. De arbetar sammanbitet, målmedvetet och småpratar under tiden. De hissar upp med domkrafter, kastar sig ner på rygg för att komma åt underreden och de inspekterar varandras arbeten för att bedöma och tipsa om vad som kan göras. Efter en stunds mekande kavlar de ner skjortärmarna, borstar av damm och lera från kläderna och torkar oljan från händerna. Verktygen plockas tillbaka och det är dags att åka hem.

Jaa, en vanlig dag på verkstan eller i garaget för några bilburna ungdomar? Bara det att där fanns varken väggar, tak, fordon eller verktyg, inte en enda liten pryl i mina ögon! En fantastisk teater med osynlig rekvisita kryddad med delikata repliker:

- Du, jag hade en Ford och det var en spricka i rutan.
- Nää, den va ju trasig!
- Okej då, men du vad hette den här nu? (viftar med näven framför näsan på kompis).
- Borrmaskin.
- Ja, oj, nu råkade jag kasta borrmaskinen genom rutan, det var ju synd.
- Ja, men det var ju din bil så det gjorde inget.
- Nä, men du, nu bytte vi däck, för du hade punka. JAG HATAR PUNKA!
- Ja men då körde han iväg och hämtade skruvarna (pekar på kompis).
- Nää, för du, jag låg här under och då skruvade jag brrrrrrrrrrrrrrr och sen åkte du
- Okej, hejdå.

Avundsjuk stod jag kvar och bara gapade fast jag så många gånger upplevt detta med fyra egna ungar. Dom var där. I bilverkstan. Mekade med egna bilar. Suck.

Rastvärd idag: Eva.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja det är verkligen otroligt att de kan gestalta det verkliga livet helt utan rekvisita. Det är bara att tacka och ta emot när man får komma på besök.

Ingemar Edfalk sa...

Ja det var ju just det där jag försökte komma åt med den där utställningen 2002 i konsthallen i gamla stan. Synd att du inte kunde komma. Ett kort sammandrag finns här: http://www.skenbild.se/html/html1/html2/html3/kontshallen/konsthalltext.htm
bilderna finns där också.
/I

Eva sa...

Stråhatt: Jag håller med dig!

Skenbild: Jag vet - jag har tittat på bilderna på nätet många gånger. Lyckades du, förresten?