Nu blir jag så där...

Nu blir jag så där som jag brukar bli när det gäller att jag har ordning på allt:
handlingsförlamad.

Sitter här sen sju i morse, nu är klockeländet snart nio. Vet att jag borde, skulle, måste nånting. Men allt som händer är att jag stirrar på en flaska Portello som står framme och har blivit ljummen sen i går. Emellanåt stirrar jag ut genom fönstret, ömsom på gatan, ömsom på blå himmel utan ett enda litet förlåtande moln. Inser att det blir en tuff match på hojen i morgon. Värmen kommer att hålla i sig LÄNGE.

Vardagsrumsgolvet är fullt av packsäckar, sovsäckar, madrasser och Trangiakök. Packväskorna inburna och öppnade, väntar på att stuvas på ett världssmart sätt så att vi får med ALLT. Tänk om det snöar i fjällen mellan Arjeplog och Mo i Rana? Svårt att sätta sig in i tanken så här i 35gradersvärmen. I Boden pågår för fullt Boden Alive, gissa om det kommer att vara drag på campingen där. Det är deras Yra. Kanske man ska stanna i Piteå innan? Bada i havet? Vänta ut festivalen...

Jaa, jag sitter som sagt här och tänker. Portellon blir bara varmare och varmare och det blir jag med. Hunden, som ska få åka på semester på landet ett par veckor, flämtar under bordet. Jag måste köpa solfaktor (78?) och se om akvarellblock ryms i packningen. Ja,kanske är det det jag ska göra för att vakna upp ur min oförmåga att GÖRA.

Ajöss, återkommer med resedagbok och bilder.

Framtiden är ljus!

Min framtid är alltid ljus. I alla fall som jag ser den.

I går kväll mötte jag en själsfrände. Vi var på väg till Hara Brygga med motorcykelklubben och som vanligt samlades vi i hamnen. Vi var nog mer än hundra hojåkare där. Plötsligt kom en dam fram till mig med bestämda steg.
- Vad gör ni?
- Vi ska åka och fika, sa jag bara.
- Allihop?
- Ja, vi brukar träffas här och så åker vi nånstans.
Hon såg sig omkring och funderade en stund, nickade lite för sig själv. Sen tog hon sats:
- Nästa år blir jag pensionär. Då ska jag sälja hela skiten och köpa en motorcykel. Körkort har jag, rally har jag kört, men inte hoj. Sen ska jag åka och fika med er varenda onsdag. Jag förutsätter att jag träffar nån som kan meka åt mig om det behövs och nån som kan lära mig lite annat om det behövs. Annars fixar jag det jag vill, det har jag jämt gjort. Vi ses säkert!

Sade hon och gick.

Jag tittade på min sjuttonåring.
- Jodu, sa jag, försök att stå ut i femtio år till, sen är du också pensionär och kan börja ha kul. Sälja skiten och köpa hoj. Fika på somriga onsdagskvällar med en massa trevligt folk. Va? Framtiden är ljus. Som sagt.

//Eva

PS Jag fick faktiskt reda på vad "skiten" som skulle säljas var, men det vill jag inte avslöja av respekt för kaxiga damer. Men så långt kan jag säga att det räcker nog till en motorcykel i alla fall.

Små och stora förändringar i vardagen

Jag har ägnat morgontimmarna åt att proppa ner salt och piripiri och annat smått och gott i småburkar. Klippt till diskmedelsdrypande svampar och fyllt tvål och sololja i små flaskor. Sovsäckarna hänger på vädring och tältpinnarna har räknats. Jag brukar provsova i tältet ibland för att kolla om nåt eventuellt behöver förändras, (=inköpas) men i år anser jag mig veta vad som ska göras så jag hoppade över tältnatten på gården.

Mitt problem är att jag inte sover som man tydligen förväntas sova i en sovsäck. Jag breder ut mig åt alla håll, bokstavligen. Därför kommer jag allena att sova i en dubbelsovsäck. Skönt, då har vi löst det. Maken sover som man ska, d v s som en kåldolme. Eller rullád. Jag är mer åt spaghettihållet, armar och ben åt alla håll i enda röra.

Medan jag sysslar med detta tänker jag på mamma som brukar säga att hon inte fattar varför folk ger sig iväg till ställen där all vardaglig bekvämlighet är obefintlig och bara att få sig lite vatten kan kräva någon form av prestation mer än att vrida på en kran. Tja, jag tycker det är på ett ut ifall man åker till Rivieran och tar in på lyxhotell eller campar sig runt på vischan i ur och skur. Det handlar ju helt enkelt om att byta läge. Att testa nåt annat liv. Det är väl kul att bo på lyxhotell och bli servad av snygga betjänter, men jag har för mycket myror i brallan för det. Jag skulle bara bli gäralaus och det vore ingen hit.

Så jag fortsätter nog med detta. Charmen med att åka motorcykel innebär ju också att man måste tänka ett varv till och förbereda sig på långa promenader överallt. Har man en gång parkerat och låst fast allt på plats så tar man ju inte direkt hojen till affärn om det saknas mjölk eller mjällschampo. Eller om man vill på sightseeing. Man får gå. Stöket med hojåkandet är femtiåtta saker att ta på och av sig hela tiden. Parkerad är parkerad alltså. Vilket absolut inte är av ondo - man måste ju låta ändan omforma sig då och då mellan milen...

Och - jag ser fram emot att äta torrfoder!

Resfeber kanske. Eller allmänt virrig.

Snart...
Jag kollar i reselådan. Vi har en sån - en reselåda.
Det är en plastlåda på hjul som till vardags står under sängen och blir dammig. När sommaren kommer drar vi fram den och går igenom allt från minikök med rivjärn som ser ut att vara hämtat från Thereses gamla docklåda till krissåg i skinnfodral. Vad vi ska med sågen till vet jag inte riktigt. Knappast ved, vi har ju spritkök. Med gas, numera. Gaskök? Nåja, jag återkommer till sågen ifall den kommer till användning.

Jag kollar i miniköket, inser att det ska kompletteras med diskmedel och peppar. Tabascon har jag ju i handväskan numera, för att rädda mig själv från vämjeliga matupplevelser. Jag vet att jag kommer att glömma att packa tallrikar och kaffe, ve och fasa. Det har hänt förr. Men jag är fortfarande gift trots detta, vilket visar på en tålmodig och överseende make. Han haver också en tålmodig och överseende hustru som inte tar till sjappen trots att han glömt halva verktygsväskan hemma. Vi är vana, så att säga. Hur många gånger har vi inte vänt? Hur många gånger har vi inte skrattat åt oss och våra grannar som undrar varför husvagnsekipaget kommer hem för tredje gången på en timme? Att vi kör fram och tillbaka med hojarna har dom dock vant sig vid nu, det märks inte så väl om vi glömt sovsäckar, Trangia och plånbok.

Alltså, nu ska listan skrivas. Vad fattas? Vad ska vi ha med? Vad får vi inte glömma? Mannen har minsann ägnat ett par månader åt att detaljplanera resrutt och jag har lutat mig tillbaka i den lugna förvissningen om att det kommer att bli perfekt. För fem minuter sen meddelade han mig att han hade järnkoll på norra Sverige och Nordnorge. Hur vi ska ta oss från Oslo till Öland är en annan fråga.
- Men VET du inte det? skrek jag.
- Äsch, det är en sån här bit på kartan, sa han och måttade upp en knapp decimeter mellan tumme och pekfinger. Ingen bit, asså, sa han och drog ut för att varmköra och justera förgasare.
Han har alltså glömt att planera resrutt genom de sydligare delarna. Ja, allt är som det brukar och det gör mig rätt lycklig. Men vad ska vi med sågen till?

Dags nu att ge sig ut och proviantera myggmedel och peppar. Var det väl? Och du, brorsan, skickar en vägbeskrivning, va? Vi hittar till Ölandsbron. Tror jag.

Resedagbok med bilder kommer att läggas upp här för den allmänt nyfikne och för er hojåkare som vill ha tips på hur vägarna är.

Eder Virrpanna.

Sommarlov

Ja, det har man ju väntat på sen i oktober...
Det ljusa, det gröna, okej, jag ska sluta tjata om det. Men håll med om att det är tufft med sommar när man har taklyset tänt efter tre och ullstrumpor och fleecejacka för att hämta posten. För er som undrar så är postlådan fyra meter från entrén. Typ.

Men vem är jag att klaga? Jag leker sommar ändå. Jag envisas med linne och kortjeans, sandalerna har suttit på sen i mars. Eller april, kanske.
- Men skaru ha frysbyxorna? undrar maken.
- Nej men har det blivit så DÄR varmt? undrar kassörskan på affärn.
- Det är sommar, hugger jag bara av. Slutdiskuterat.

Annars - vad gör det att vi känner av klimatförändringar som visar på en ny istid? Jag kan roa mig ändå. I går hade jag det tufft. Det fanns för mycket att välja på.
Sightseeing bland stans samtliga mataffärer och sportaffärer för att röna ut vem som har de bästa alternativen till torrfoder inför semesterresan med lätt packning.
Längre tur med hojen - koll av bromsarna nu när Bosse-på-verkstan har jobbat.
Måla lite till Margaretas och min bok. (Vi tänkte ge ut en bok, bara så där).
Fortsätta på skrivandet som tog fart de sista dallrande minuterna av Höga Kustenresan.
Städa skrubben....

Jag hann allt utom att städa skrubben. Och så hann jag bara med två affärer. Sen blev det en tur till Oviken med hojklubben. Det var ju faktiskt hela tio grader varmt och sol. Och Therese ville åka med, det gillar jag. Är erbarmligt rädd att hon ska tappa bajkerintresset för andra simpla tonårsförströelser som pojkvän, körkort och kompisar.

Nu till dagens övningar:
Tårtbak till midsommar och njuta av - HÅLL I ER - hela femton grader varmt!!!! WOW!
// Eder Grönnörd.

Flödeslös

Här sitter jag nu vid havet, i ett lyxigt hus med fyrtio rum och klängväxter längs den långa träbalkongen. Trädgården är som Drottningholmsparken och äppelträden blommar meterhöga. Havsluft och värme, ljusa nätter och till allt detta kan man lägga koltrastsång. Alla ni som vet hur en koltrast låter kan ju tänka er den maximala idyll jag hamnat i. Toppat med trevligt sällskap som alla har samma mål: att skriva.

Alla skriver. Utom jag.

Jo, jag har idéer, har gjort en synopsis till en berättelse (i går kallade jag den "bok") och så har jag ändrat en del i befintliga börjor. Men det där kreativa flödet som brukar forsa ur mig på skrivarhelgen, det lyser med sin frånvaro. Jag försöker hitta en ingång, ett anslag, en början in medias res, som det heter bland dom som vill svänga sig med latinska termer. Men icke. Inte ens våra planerade övningar med syfte att tända ett litet ljus i skrivarverkstan har lett till resultat.

Däremot har jag på två dygn läst ut tre böcker, vilket ju i sig är inspirerande. Den ena ledde till sömnlös första natt och något seg andra dag, dom två andra har jag ätit i små portioner och njutit av på annat sätt. Om man inte kan väva egen text kan man ju se hur andra gjort, hur dom har satt ihop bokstäverna på ett fiffigt sätt. Och dessutom tjänat pengar på det. Det kan ju inte jag direkt skryta om, men fortfarande drömma om. Enda gången var när jag skickade in en novell som en veckotidning köpte till min oerhört stora förvåning. (Bistra redaktörer har förklarat för mig att veckotidningsnoveller på intet sätt får driva med, skapa debatt om eller skrämmas. De måste dessutom avhandlas i nutid i känd miljö och med trevliga små konflikter som sedan löses på ett smakfullt, vardagsnära sätt.) Men jag fick en rejäl slant då jag i alla fall lyckades pricka in veckotidningskonceptet en gång. Det är fullt möjligt att tjäna lite kosing i fall man nu är lagd åt detta håll.

Håhåjaja. Här sitter jag och slösar bort skrivardagar. Gott i alla fall att lyssna på mina vänners utkast och växande texter. Ligga på rygg och stirra ut på blommande träd och det livgivande gröna medan någon läser sitt alster, det är livskvalitet det också. Och kanske jag skriver något sen. Efter kaffet, eller så.

//Eva