Skolstårs igen.

Underlig känsla att komma tillbaka. Att hamna i skolbänken. Att plötsligt hitta till olika platser jag inte visste att jag kände till. Komma tillbaka - återuppleva. Inse att det är SEX hela år sen och inte förra veckan. Mycket märklig känsla!

Jaja, det låter högtravande men verkligheten är mer krass. Man inser att tiden gick för fort igen och man inser att det är en speciell känsla att vara ny i klassen. Dom andra har ju redan blivit kompisar och bildat små öar. Hur kul är det på en skala?

Skämt åsido, det är alltid en mystisk känsla att vara ny. Fast jag är den som redan varit där och hunnit iscensätta mina kunskaper i praktiken och lärt mig en massa. Jag borde känna mig äldst och klokast och veta EXAKT var penslarna står och EXAKT hur Fröken vill att jag ska dokumentera. Ändå blir man Den Nya Eleven, precis som man blir den Nästbästa Kompisen på femtonårsjubiléumet eller Stårsa At A Astrid när man råkar en åldrig bybo från hembyn. Mycket konstigt. Nån som vet vad jag surrar om?

- Varför har du inte varit med från början?
- Va? JOBBAR du?
- Det är okej att du sitter där. Tror jag i alla fall.
- Vi har redan gjort grupper, men det ordnar sig säkert.

Jaa, där stod jag och undrade om jag fick sitta var jag ville, om fiket var kvar på samma ställe och om jag skulle hitta till receptionen för att skaffa mig ett passerkort. Alla sprang vilt hit och dit med kaffemuggar och påbörjade arbeten och såg ut som om de inte sovit på sju år. Någon grät över för mycket uppgifter och någon hade bett om uppskov på inlämning av portfolion. Första intrycket, fast jag känner den där bildverkstan så väl, var att här svettades man blod från åtta till fem. Minst.

Jaha. Så känns det att vara ny och ändå inte. Bli betittad och befrågad. Möjligen bedömd. Fast sånt skiter jag i nu för tiden. Jag är jag och det känns skönt. Så har det inte alltid varit. Ändå kan det ju vara lite kul och känna på hur det känns som ny elev i klassen ifall man nu av olika skäl inte vet det.

Men ändå...det är roligt att vara här, nu som då. Fast roligare nu. Jag vet ju vad jag vill och kan, det beror på dom sex åren som gått. Tror jag.

Första timmarna bestod av föreläsningar för att efter en snabb kafferast, då jag märkte att jag gick som i ett invant mönster till rätt instans för införskaffning av ett passerkort, äntligen få kasta sig över kritor och kol. Studiemotiverad och kunskapstörstande som jag är, praktiskt taget hängde jag längst fram och sög in allt som sades och förevisades med sån frenesi att Fröken oroligt frågade hur det var med mig. Det var ju omtänksamt. Jag ska inte göra det med mina egna elever. Det kan bli en komiskt misstolkning.

Klockan är närmare elva och jag har slitit mig från bildarbetet. Bildsalen är mörk, jag blir tvungen att vänta tills i morgon. Sorglöst - det är vad det är.

Eder pluggis.

Nu börjar det brännas.

Nej, det var ingen bra rubrik.

Men jag har mycket att göra och känner stor irritation över att jag inte får vara hemma ett par veckor och bara göra klart det där jag måste. Typ allt.

Bränn inte ut dig, bara, mailade en kompis till mig.
Nä, jag tror inte jag gör det. Jag flyter mest ovanpå. Känns det som. Därför ska man inte skriva att det börjar brännas nu, för det kan misstolkas. Men det jag menade var att nu börjar jag plugga bild på universitetet och jag fattar inte riktigt att jag är där. Jag har knappt nosat på litteraturen, vet inte om jag minns var bildsalen ligger, minns inte hur man skriver en rapport, minns jag vad jag pluggade sist? Det kan ju vara bra, eftersom alla andra i gruppen, som började för en dryg månad sen, kommer att vara oerhört påloggade medan det var sex år sen jag var där sist. Don´t like. Men så är det.

Fördelen med att vara på plats intensivt är att det blir råplugga som gäller då man är där. Det gäller att inte hamna i samspråk med allt för många som ska gå och fika på Rutiga Duken hela tiden och sitta och prata skit i evigheter tills allt har stängt och bara krogen är öppen vilket inbjuder till en fortsättning till långt in på småtimmarna.... Så där kunde det vara. Jag blev medlurad flera gånger. Varför jag alltid hade med mig läxhögarna hem till Östersund igen. Det går inte nu. För nu ligger jobbhögarna kvar hemma och väntar. Ja, det kommer att bli ett hundår (vem hittade på det idiotiska uttrycket, Zingo?) med skola och skola i två olika bemärkelser. Men sen har jag det jag vill ha för att slåss i snålblåsten ifall det skulle behövas. Man vet aldrig i dessa tider.

Det finns ju en annan sida också: det är ju lite kul.

Jag skäms inte ett dugg att säga att det är lite kul att bo för sig själv heller, åka till havet kommer jag att hinna på fredag också. Det är ett måste innan hemresan.

Men hur som helst. Nu börjar det brännas, och jag funderar på hur det skulle vara att gå och skrota hemma, njuta av ingenting, skriva den där novellen som vi skulle göra, måla några akvareller till, titta noga på hösten. Och bara vara.
Det tänker jag mycket på.

Eva

Den nya lagen om att slappa

Apropå Ingemars kommentar i mitt förra inlägg så kan jag inte låta bli att fundera över veckan som var.

Först och främst - jag har ett toppenjobb. Alla som känner mig lite mer vet att jag har det, eftersom det helt enkelt är så att jag är kvar på samma plats. När något inte känns intressant längre brukar jag byta. Hursomhelst, toppenjobbet är slitsamt många gånger. Det händer ofta att det äter upp någon helg av och till. Och gör det inte det så har jag en lång lista på saker som jag tänker göra. Och gör. I alla fall oftast. Slösa tid på ingenting kan man ju inte. Eller...

Jag pratade med en elev i sjuan i veckan. En glad kille, som precis som de flesta grabbar i den åldern, har för mycket myror i brallan för att gå att fånga in en stund för lite eftertanke. Han hade fått ett papper framför sig med uppsatsrubriker ur niornas nationella prov i svenska. Han ville gärna testa trots att det är långt dit, se det svåra i denna omtalade och ångestfyllda prövning.

Efter att noggrant ha läst igenom rubrikerna såg jag att han försvann in i sig själv med blicken riktad ut genom fönstret. Runt om honom satt kompisar och skrev och det rådde en sorts författarstämning som kan få mig att bli euforisk. Men min sjua lät sig inte påverkas av pennrasp och ett och annat fniss. Han var som uppslukad av sina tankar. Jag bestämde mig för att ta reda på vad som hände och då pekade han på rubriken "Konsten att ta det lugnt". Det skulle handla om vardagsstressen.
- Man skulle va i skogen, sa han.
- Och avstressa sig, menar du? frågade jag. Skriv om det då!
- Ja, alla skulle va tvungen och va i skogen. Eller bara ligga på sängen och glo.
- Hur skulle det då bli, tror du? undrade jag.
- Jaa, inte jämt alltså, men det skulle som va en lag på att man va tvungen och slappa ibland. Då kanske inte folk stressar så mycket sen.
- Jag skulle gilla det, sa jag.
Han tittade länge på mig med busfröögonen och så sa han:
- Du skulle det, va? Fixa det då! Man skulle ha en timme på dan när man bara gjorde ingenting. Kan man inte ha det på schemat?

Vi resonerade en stund om detta och livet och sen skrev han med spretiga bokstäver en början på sin uppsats: "Det är många ungdomar som har det stressigt. På skolan har man mycket och göra och på fritiden måste man göra en massa också i stället för och slappa..."

Jag ser fram emot att läsa! Fatta vilket toppenjobb jag har! Vilken styrka som finns i ett klassrum med dessa superintelligenta varelser mellan 12 och 16 år. Framtiden är ljus. Bara detta att det borde vara lag på att slappa!

Tillbaka till Ingemars kommentar om en vän som givit sig själv ett års ledighet. "Ett mellanår". Vi behöver mellanår lite till mans. Jag skulle vilja påminna om det moderna ordet och företeelsen "retreat". Allt fler behöver och borde göra det - ingenting! Det borde om inte finnas en lag så ett erbjudande om att bara vara ibland utan att vardagen kantrar, det skulle rädda många själar.

För övrigt minns jag som om det vore igår när jag stod framför det gigantiska fönstret i vår fyra på Konstapelgränd med en halvårsgammal Staffan på armen och tittade ut på den kommande vinterns första snöflingor. Tiden att göra ingenting tillsammans med en bebis kändes som högsta vinsten. Att bara vara. Uppleva möjligheten att en snöstormig torsdagsmorgon mitt i kolsvarta vintern få välja att koka fingerfärg och bada en halvtimme i stället för... Vilken lyx!

Nej, jag säger bara, skaffa fram den där lagen kvickt!
Själv ska jag ta och gå i skogen. Och tänka.
Puss-hej!

Om man själv får välja

Jaa, det blev liksom ingen lördagsakademi.

Som jag väntat och längtat. Och faktiskt på slutet planerat. Jag hade tänkt ett par tavlor, motivet fanns. Så blev det en snurrig natt. Vaknade vid tre och kände att allt inte var som det skulle. Feber, tänkte jag, och snurrade ett par varv till. Somnade om och vaknade vid halvsju. Jag skulle ju upp. Upp och iväg. Måla.

Hunden suckade då jag släpade, verkligen släpade, mig ur slafen. En promenad så är allt ok, tänkte jag hurtfriskt och steppade ut på bron. Ingen snö - men kallt. Nåja, kameran i ena fickan, hundpåsen i den andra.
- Vi går runt, va? sa jag till doggen som vet vad det innebär. Det är den längre turen på ett par kilometer. Det var så vackert allting, kameran värkte i fickan, men den kom knappt fram. Mina fingrar hade förfrusit i nyvantarna. Doggen såg inte heller ut att gilla turen runt parken. Hon surade när jag föreslog henne att jaga fåglar, åtminstone dom som samlats kring fotbollsmålet för att vaddå? Jaa, inte vet jag. Dom var där i alla fall, ett morronpiggt gäng som såg ut att ha nån sorts taktiksnack. När hunden slött gjorde en lov åt deras håll drog dom vidare. Och då insåg jag att jag höll på att frysa ihjäl.

Stapplande upp för trapporna bestämde jag mig - jag har rätt att avstå från min efterlängtade, självvalda målarhelg. Ett telefonsamtal bara så kan jag åter ramla i säng och känna efter om jag möjligen har svininfluensa. Eller i alla fall en släng av densamma.

Sov gjorde jag sen. Tre timmar. Och jag kom aldrig iväg. Inget måleri.

Men så mycket som mitt hem betytt idag kan nog ingen fatta. Jag bara älskade att sova ostört till mitt på dan. Sega på och sen åka och köpa ljus när det var sen eftermiddag. Saknade inte mitt måleri. Kände mig rik att vara hemma. Undrar vad det innebär? Det är snart midnatt och känslan släpper inte. Det är så skönt att bara vara. Att inte. Just att inte.

Eller hur.../Eva