Skolstårs igen.

Underlig känsla att komma tillbaka. Att hamna i skolbänken. Att plötsligt hitta till olika platser jag inte visste att jag kände till. Komma tillbaka - återuppleva. Inse att det är SEX hela år sen och inte förra veckan. Mycket märklig känsla!

Jaja, det låter högtravande men verkligheten är mer krass. Man inser att tiden gick för fort igen och man inser att det är en speciell känsla att vara ny i klassen. Dom andra har ju redan blivit kompisar och bildat små öar. Hur kul är det på en skala?

Skämt åsido, det är alltid en mystisk känsla att vara ny. Fast jag är den som redan varit där och hunnit iscensätta mina kunskaper i praktiken och lärt mig en massa. Jag borde känna mig äldst och klokast och veta EXAKT var penslarna står och EXAKT hur Fröken vill att jag ska dokumentera. Ändå blir man Den Nya Eleven, precis som man blir den Nästbästa Kompisen på femtonårsjubiléumet eller Stårsa At A Astrid när man råkar en åldrig bybo från hembyn. Mycket konstigt. Nån som vet vad jag surrar om?

- Varför har du inte varit med från början?
- Va? JOBBAR du?
- Det är okej att du sitter där. Tror jag i alla fall.
- Vi har redan gjort grupper, men det ordnar sig säkert.

Jaa, där stod jag och undrade om jag fick sitta var jag ville, om fiket var kvar på samma ställe och om jag skulle hitta till receptionen för att skaffa mig ett passerkort. Alla sprang vilt hit och dit med kaffemuggar och påbörjade arbeten och såg ut som om de inte sovit på sju år. Någon grät över för mycket uppgifter och någon hade bett om uppskov på inlämning av portfolion. Första intrycket, fast jag känner den där bildverkstan så väl, var att här svettades man blod från åtta till fem. Minst.

Jaha. Så känns det att vara ny och ändå inte. Bli betittad och befrågad. Möjligen bedömd. Fast sånt skiter jag i nu för tiden. Jag är jag och det känns skönt. Så har det inte alltid varit. Ändå kan det ju vara lite kul och känna på hur det känns som ny elev i klassen ifall man nu av olika skäl inte vet det.

Men ändå...det är roligt att vara här, nu som då. Fast roligare nu. Jag vet ju vad jag vill och kan, det beror på dom sex åren som gått. Tror jag.

Första timmarna bestod av föreläsningar för att efter en snabb kafferast, då jag märkte att jag gick som i ett invant mönster till rätt instans för införskaffning av ett passerkort, äntligen få kasta sig över kritor och kol. Studiemotiverad och kunskapstörstande som jag är, praktiskt taget hängde jag längst fram och sög in allt som sades och förevisades med sån frenesi att Fröken oroligt frågade hur det var med mig. Det var ju omtänksamt. Jag ska inte göra det med mina egna elever. Det kan bli en komiskt misstolkning.

Klockan är närmare elva och jag har slitit mig från bildarbetet. Bildsalen är mörk, jag blir tvungen att vänta tills i morgon. Sorglöst - det är vad det är.

Eder pluggis.