Jag hörde på radion ett samtal om hur man blir stressad som nybliven mamma av alla goda råd och tips man ska följa. Det var en ung mamma, bebisen var fem månader. Hon kände sig ledsen och stressad i sin nya bebislycka därför att hennes sunda förnuft och magkänsla ifrågasattes av omgivningen, när hon hittat ett naturligt förhållningssätt till sin bebis och tyckte att allt hade fungerat så bra.
Det var någon typ av frågeprogram där man kunde få prata med någon expert på hur man är/blir en bra förälder. Programledaren beordrade genast den förtvivlade mamman att sluta lyssna på alla och sluta läsa allt och lita på sig själv. Jag känner igen mig.
Jag känner igen mig så mycket att jag får ont i magen. Den där första tiden när man borde få känna sig för i lugn och ro haglade tipsen över en från höger och vänster och då vill jag bestämt säga ifrån att det då inte var från kompismammor med ett eller två års erfarenhet. Nej, det kom från alla som varit med en längre tid och var proffs. Jesses, låt mig ALDRIG bli en besserwisser av det slaget.
För att kontra alla uppmuntande tips och råd lånade jag och läste böcker om barnavård och blev ännu mer förvirrad. ( Begreppet "googla" fanns inte då. Än mindre en dator i familjen). Sen var cirkusen i full gång. Jag föreslog maken ett års semester i urskogen med okänd adress men rent krasst var det inte görligt. Vi harvade på och undrade om ungen skulle överleva.
Naturligtvis gjorde han det. Och när nästa unge kom var jag rätt mycket kaxigare, för att inte tala om den tredje som bara helt plötsligt ingick i barnaskaran och kaoset som ödelade vårt hem ett par gånger i veckan. Tre småttingar under fem - jodå, det var vilda västern. Men kul var det. Och när sedan den fjärde damp ner fix och färdig då hade jag ett rejält övertag, minsann. Men jag glömmer inte den första tiden med första ungen och alla goda råd. Jag kände så mycket med den där mamman i radion. Kände hennes förtvivlan över att inte duga.
Kaxigheten gick hand i hand med hönsmammesyndromet som växte fram under den här tiden. Det ska jag säga er - det var fanken så mycket lättare att hålla ihop en skock tvärhandshöga vildingar än vad det är i dagens läge att hålla ihop flocken. Armarna räcker inte riktigt till numera då avstånden förlängts. Men en sjuk unge i en annan ände av landet gör mig hönsig igen. Det är inte så värst stor skillnad, vill jag säga.
"OK, du får två dagar på dig att bli frisk sen kommer jag!", säger jag barskt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga för att få ungen frisk, så klart, men själva hotet känns bra. Jag säger det liksom mest till mig själv. Att om han inte blir sitt forna jag snart så hämtar jag hem honom och pysslar tills han blir frisk. Ni vet, honungsvatten och serietidningar och uppuffade kuddar en gång i timmen.
En annan unge hade ju den goda smaken att komma hem med sin blindtarm så att jag riktigt fick leva ut mitt hönseri. Härligt! Det var synd om honom som hade ont, men det gjorde mindre ont i mig för att han var hemma.
Ja, jag är säkert alla svärdöttrars skräck efter detta inlägg om nu någon skulle få för sig att läsa detta. Men faktum är att det hittills gått bra. Jag lägger liksom över lite av hönsandet och ser flickvänner som presumtiva kompanjoner i omhändertagandet....Förresten så är min mamma en hönsmamma och jag gillar det. Åtminstone tar jag det med en klackspark och säger att allt ordnar sig.
Precis som mina ungar gör.
 |
| samlade... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar