Efter Yran

Det blev tomt och tyst efter Yran. Precis som det brukar, förstås, men i år är det liksom mer påtagligt. Vädret gjorde att till och med den alltjämt sovande vägsnutten Slingervägen fick liv (nattetid) med lite skrål och tjo och tjim. En och annan bil rullade här också. Innanför de ogenomträngliga törnrosahäckarna kunde man höra en del skratt och musik och det grillades mer än vanligt. Vårt eget revir, innanför vår egen törnrosahäck, var även det fyllt av liv då ungdomsnärvaron ökade från ostadig till konstant. Fin vecka, kort sagt.

Festivaldöden har stört mig mer än jag vågat säga. Men att det skulle bli slut på Yran skulle vara förödande inte bara för stan utan även för min sommar. Jag är inte särskilt sugen på att delta i yranvimlet på natten längre, även om jag gjorde det i år, bara för att spä på patriotismen och uppleva tusentals människor som sjunger jämtlandssången vid midnatt. Det är liksom största behållningen och den lever jag på länge, om nu alla dyra artister vill vara så goda och ursäkta mig. Jag lockas inte av det lika mycket som festivalstämningen hela veckan innan: hänga lite på krogstråket, strosa runt på gatorna och lyssna och se på gatukonstnärer av olika slag, köpa nån struntgrej och gärna besöka olika utställningar. Allt detta har skett och lugnet behövs för att smälta upplevelserna.

Jag har sett tre fotoutställningar denna yra vecka, men Patti Boyds var naturligtvis intressantast. Inte så mycket hennes foton som hon själv. Livs levande satt hon bara där på en pall i ett litet galleri på Storgatan fast hon varit gift med båda George Harrison och Eric Clapton och sett ALLT. Hon, som jag klippte bort en gång från en bild på George, då jag var idolkär i honom.

När det gäller artisterna så kan jag ju bara säga att det liveuppträdande som berörde mig var på gågatan under fredagseftermiddagen då David spelade och sjöng sina egna låtar under en knapp halvtimme. Naturligtvis höll han högre klass än Ulf Lundell. Tre kvinnohjärtan klappade lite extra och hängde längst fram och filmade: syrran, flickvännen och morsan.

För övrigt sitter jag lika gärna hemma i trädgårn kvällstid och lyssnar på Yran som faktiskt hörs ända hit trots häckar och huslabyrinter. Och hoppas att alla andra går dit, så att inte vi lider någon festivaldöd.

Nu har lugnet återkommit. Några har åkt hem, andra har gått hem och vardagen tar vid. Jag och maken delar på tystheten och jag sitter på farstubron med en balja lut för att bestämma om jag vill klippa gräs, häck eller ta hojen till någon obestämd plats. Det är naturligtvis fullt görligt att fixa alla tre sakerna, men häcken kommer då inte att bli klar idag. Och jag ogillar starkt halvklippta häckar. Törnrosastuket får vara någon dag till. Gräsklippning alltså och hojtur. Jag har det bra, jag.

//E.

Tänk om det skulle komma regn..?

Vi som provade hattar

Yrangågata

Ur ett annat perspektiv

Ett andningshål innan konserten med Amanda Jenssen drar igång

Presidentbil?

Krogstråket sett från ankhållet

Vi ska gå och fika, vi

Still going strong

Torget sett ur storbildssynvinkel sommarn 2013

Erent se likkt så säj

Nu har jag gått...

...ner på stan, längs Krogstråket, upp igen, genom stan och hem. Utan värktabletter. Det är som på 80-talet. Magiskt! Ett nygammalt liv tar vid efter några års stökande med elak artros i en fotled. Som inte helt otippat blivit sämre på grund av hämmat rörelseschema. Ond cirkel, säger man. Läkarna skakar på huvudet. Sjukgymnasten säger träna. Och brorsan säger "surpåken". För en månad sen köpte jag ett par skor. Sen dess har jag inte ätit en enda tablett. Inte en enda. Magiskt, som sagt.

Jag hatar att prata om det och låtsas att det inte finns. Men en sak är klar, när jag upptäckte att jag gruvade mig för att gå mellan bildsalen och mitt skrivbord började jag allvarligt fundera på hur framtiden skulle se ut. Det var i våras, det. Tränar gör jag ju, men inte som jag ska, eftersom det inte finns nåt som kan ersätta att vara ute. JAG OGILLAR STARKT GYM! Jo, jag har haft gymkort på olika platser sen 80-talet, men aldrig gillat att vara där även om jag ser goda resultat på mig själv. Det handlar om att överleva den stunden, helt enkelt. Med min egen musik. Som överröstar alla andra ljud.

Konstigt att skriva om det här men det finns några som undrar, så ok, då. Jag har mött en annan kvinna som har exakt samma problem, det är möjligt att hon läser det här nu. (Hej på dig, Fröken! :)) Hon sa att hon lade ner massor av pengar på resor nu för om några år skulle det ändå bli rullstol. VA? skrek jag, minns jag. Så har jag aldrig tänkt. Jag har tänkt bort skiten, helt enkelt. Och det sa jag till henne. Men hon sa VÄNTA BARA...., vilket lät så olycksbådande att jag tyckte hela dagen var förstörd, trots att vi satt i en kryddträdgård i solen och drack flädersaft och målade akvareller. Jag kommer att rekommendera mina skor.

Jag vet att jag låter som en levande reklampelare men observera att jag bara säger skor. Jag har medvetet valt bloggverktyg utan reklam, ju, och bestämmer således själv vilka produkter som ska uppmärksammas. Alltså får man ringa mig eller maila, om man vill veta mer. Och då har jag ju sagt A så jag får nog lov att säga B, trots att jag började inlägget med att säga att jag hatar att prata om det. Vilket fortfarande gäller. När jag börjar prata om det blir jag en handikappad person, vilket jag ännu inte ser mig som.

Det regnar i stan, men snart kommer solen. Och det är Yra. Och vi har pärlbröllop. Livet är bra kul.
//E.

Rapport från en BMW - hojresan sommaren 2013

Väl hemma i soffan med datorn i knät känns semesterresan ännu lite overklig. Det brukar komma med foton och album senare. Dessutom längtade jag hem de sista dagarna, till min stora förvåning. Dock påverkade det inte min lust att packa hojväskan i morse igen och fundera ut ett nytt mål. Men det gjorde jag ju inte.... Medan maken klippte gräset tvättade jag tre maskiner och planerade en god middag för oss och två ungdomar. Vardagspyssel alltså. Kanske längtade jag till det?

Här kommer 412 mil i bild, noggrant utvalda bland dryga trehundra kameraminnen.


27 juni - 30 juni 
Mot Skåne och Sjöbo, snabbaste vägen. 

Min längtan till Skåne skulle tillfredsställas igen och då gärna med några fina turer längs havet, Ystadstrakten och Österlen. Bokskog och sånt, det längtade jag efter. Och för övrigt skulle vi ju till Skagen sen varför det var lämpligt med ett besök i de sydligaste delarna. Vi delade in resan i tre delar och eftersom vädret bjöd på mulet och risk för regn siktade vi på stugor och vandrarhem.

Jag blir alltid lika förvånad över att det finns så mycket skog i Sverige. Och att det finns så många tvivelaktiga vägar, typ mellan Ytterhogdal och Los. Väg och väg, förresten.... Nå, vi kom helskinnade till Siknäs på, enligt mig som varit i Dalarna nästan varje sommar i 45 år, fel sida av Siljan. Ett litet vandrarhem mellan Mora och Vansbro, värt vartenda öre. Så fint och mysigt! Dagen efter passerade vi Smålands stenar och bodde i campingstuga. Dugligt, men man ska ha koll på sina bäddsoffor, det är då ett som är säkert. Efter en natt på hårt underlag åkte vi vidare till Skåne och valde Sjöbo som läger igen.

Sjöbo ligger centralt till, så att säga, om man vill besöka de södra delarna av Skåne enligt våra tidigare erfarenheter. Trots ortens dåliga rykte är det ok att campa där. Dessutom hade man nu slagit till med en restaurang på campingen, inredd med stiliga möbler och kristallkronor.... Passade oss bra. Vi har ju ändå pärlbröllop att fira i år.

På fina Siknäs vandrarhem i Dalarna hade man pyntat köket. Eftersom ingen mataffär fanns i omedelbar närhet erbjöd den tyske värden oss att köpa en burk tysk soppa som han påstod var god (på tyska) och vi hade liksom inget val. Vi överlevde, kanske tack vare den märkliga figuren som vakade över diskbänken och den översvallande tyska vänligheten och de välkomnande rummen med olika teman. Vi sov gott i 60-talsmiljö. 

Lunchrast i Kristinehamn. Här skiner solen hårt på oss i våra rustningar. Då är det nödvändigt att toaletterna har svängrum så man får fräscha till sig. Denna var något i överkant, dock. Popmusiken skvalade högt, doftrenande attiraljer var friskt blandade i en fin kompott och brons, silver och kakel var så blankpolerat så man knappt tordes andas. Än mindre göra det som skulle göras.

Sjöbo campings lilla restaurang med kristallkronor i taket. Här intogs middag som plåster på såren efter vattenfallet vi åkt genom. Skönt att campingstugan var stor och rymlig och att vi kunde torka våra plaskvåta kläder.

När det slutat regna gjorde vi en del sightseeingturer i närområdena. Synd bara att vädret inte tillät så många utsvävningar som vi tänkt. Men vad gör det när man har semester och inga fasta planer. Vi åkte till Skanör och Falsterbo. Tittade på finkvarteren och sjöbodarna och lunchade gott.

Där är det - havet. Jag citerar Göran Palm (ur Världen ser dig, 1964 ):
"Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren...."

Falsterbolunch.

Sveriges sydligaste spets - Smygehuk. Havet är havet, även när det blåser och är grått. 

Smygehuk

Havet. Som på Louvren....?

Skånsk strandblomma.

1 juli - 6 juli

Danmark. Färja Helsingborg - Helsingör, färja mellan Själland och Jylland, mot Århus och uppåt mot Skagen.
 
Mina erfarenheter av Danmark är ett par besök i Köpenhamn på väg ut i Europa och tågluff samt ett kort besök i Helsingör som liten. Jag hade inga särskilda förväntningar förutom detta omtalade Skagen som var resans vändpunkt, om man säger så. Jag skulle se det där ljuset, ni vet.

Vi konstaterade att i Danmark:
1. är det platt och grönt
2. får man väldigt mycket mat då man äter ute
3. är det billigt att köpa mat
4. är det folktomt i byarna och småsamhällena.
5  finns det mer alkohol än läsk att köpa på bensinstationerna.

Tja. I övrigt: lite regnigt, lite soligt, vänliga människor, bra campingar, fina vägar och ett obegripligt språk.

Det blev en del färjeåkning och det kostade pengar men vi vann tid. Här blev vi kommenderade att ställa oss längst fram i kön för att hojar skulle köra på först. När färjan kom kommenderade en argsint färjkarl oss att vänta till sist (för att se om det blev plats över..?), men som tur var rymdes vi precis.

Mellan Själland och Jylland hinner man rasta ordentligt. Det tar en dryg timma.

Vi måste göra ett stopp utanför Århus på Lisbjergs camping. Det blev för att vi var för lata att tälta.
Minimal hytta, väl inrökt, med glasdörr och kylskåp samt kaffebryggare med kaffe, te och socker. Helt ok.

Dagen efteråt gällde det att söka upp en camping som låg lägligt till för turer i norra Danmark. Vi hittade en fin i Sindal, några mil från Skagen, och nu blev det semester på riktigt för nu skulle tältet upp. Finmiddag i gröngräset på kvällskvisten med koltrasten som underhållare - det är sommar det! Det var här vi började undra om vi var ensamma i världen för campingen var helt tyst, inga barn som sprang och lekte, ingen som slogs om duscharna, ingen som gick sedvanlig kvällsprommis och gluttade på andra campare....nää, ingen. Bevisligen bodde ju ändå folk där. Vi såg ju ett par bilar...

Lite nordjylländsk natur. Varsågod.

Bilden får stå för de danska samhällen vi åkte genom. Stängt, utrymt och folktomt. Mycket märkligt....

Lite mer nordjylland

Skagen. Äntligen kom vi till den plats jag så länge velat besöka. Ja, det var fint och visst var det ljust och visst var det häftigt att se Kattegatt och Skagerrak brytas mot varandra. Värt besöket, alltså, men jag har mina idéer om att ljuset finns även på exempelvis Ölands södra udde....eller så visste jag inte riktigt vad jag skulle uppleva.

Jag blir alltid fascinerad av havet och det som hör havet till, som ljus, ljud, strandsaker mm. Och jag tror nog att stenarna stal det mesta av min uppmärksamhet om jag ska vara helt ärlig.

Massor av människor sökte sig till grenen allra längst ut för att stå i brytpunkten mellan de två haven och låta sig förevigas av någon kamera.

Ljuset?

Eller är det här ljuset?

Kattegatt och Skagerrak möts

På jakt efter upplevelser?

Åh, alla dessa stenar!

Eftersom många konstnärer sökt sig till Skagen fanns också ett rikt utbud av muséer och gallerier. Vi valde ett gigantiskt galleri med konstverk av nutida konstnärer. Där fanns alla sorters tekniker och idéer, allt från vackra akvareller med skira sommarblommor i ljusa färger till mer påträngande bilder som fick betraktaren att titta två gånger. Den bild jag valt att visa er är ju intressant.

Tavla på toalett. Synd. Den stod på golvet.
 Jag hade gärna sett den i fiket eller åtminstone mer synlig än på ett toagolv, lutad mot väggen. 

Aalborg. En dag bestämde vi oss för att se stan. Ja, det man hinner på en dag. Vi lyckades parkera i centrum och promenerade rakt in i ett välkänt danskt nöjesdistrikt i jakten på lunchhak. I vanlig ordning inga människor ute på gatorna mitt på en sketen torsdag. Vi tyckte inte det var så konstigt med tanke på att vi sällan såg människor i samhällena. Dock var det läskigt med denna tysta stadsdel. Vi upptäckte sedan att allt här öppnade först på kvällen och allt fick din förklaring. Jomfru Ane Gade, alltså, välkänd i hela Danmark för sina restauranger och diskotek, alla med olika musikgenrer.

Vi fann ändå vår plats på restaurang Klostertorvet och beställde brunch. Liiiiite mätta blev vi allt.

Lite som ena tesked blev man ju på denna bänk. Eller som ena soppslev i alla fall.

När vi sett Skagen, Aalborg och en hel del småbyar och finfina vägar styrde vi söderut igen för att så småningom ta oss hem till Sverige. Detta konstiga monument såg vi i ett litet fiskeläge. Det som toppar det hela är ett par rejält tilltagna plåtmåsar, om det inte syns riktigt....

I Helsingör var det livat och massor av folk. För vår del kändes det som att komma till civilisationen igen, om man nu ska hårdra det hela. Vi tittade in i en av stans otaliga spritbutiker och förstod varför dom har Helsingör. Det är för att folk ska kunna köpa billig sprit. Eller så. I alla fall såg jag denne lille pilt som lugnt satt sig ner bland flaskor och burkar med ett dataspel medan vuxna sprang omkring och fyllde påsarna med flaskor och provsmakade päronkonjaken som bjöds runt.

Det sista vi ville göra innan vi lämnade Danmark var att fika wienerbröd och kaffe. Efter lite tips hittade vi ett bageri där personalen lite förvånat serverade oss på plats. Det hade varit betydligt enklare att hitta en bar och beställa en öl. Men det funkade ju till slut och vi fick njuta i solen av gatumyller och gofika.

Hejdå, Danmark.

6 juli - 9 juli

Öland, via Hässleholm och Emmaboda.

När vi nått svensk mark igen funderade vi en stund på vad vi skulle göra nu. Meningen var att vi skulle ha åkt till Norge, men väderkartan rådde oss att ta ostkusten i Sverige i stället. Så vi slog en signal till familjen Edfalk på Öland och undrade om det fanns plats på deras pensionat (läs fritidshus). 

Det gjorde det och då styrde vi kosan direkt till Öland efter en snabb lunch i Hässleholm.Jag längtar ibland efter att vara på Öland. Den södra delen, som inte är så exploaterad, med havet, ängarna, radbyarna och känslan av oändlighet som jag kan få ibland då vattenhavet syns långt, långt, långt bortom ängshavet....Det är viloläge.

Just här fick jag också en gruvlig hemlängtan, paradoxalt nog. Men allt kan man ju rå på, så efter tre dagar med sol och bad på Stora Frö ( 28 grader i havet) och en heldag i Kalmar med besök på slottet, styrde vi norrut.

Vi kom till Öland i kvällssolen och styrde mot Skärlöv.

Sommarkväll - finns det nåt finare ord?

Varmt och fint var det på det här pensionatet.
 Vi fick sova på loftet så efter att ha låst in svettstinkande och lortiga hojkläder och fått tvätta sig i baljan på muren kunde man sova lugnt och gott.

Klockan halvfyra, jag vaknade och tittade ut på Öland som höll på att skaka av sig lite nattdimma.
 Koltrasten och harkranken hade just vaknat också.

Jordgubbarna till efterrätten köptes hos odlaren med världens godaste jordgubbar.

Ester tar hand om kompisen Snurre.

Vi besökte Café Mejeriet i Vickleby efter en baddag på Stora Frö. 

Gräsklipperskan i Skärlöv.

Hemma-hos-bild 

Ester och pappan.

En bäck att leka i.

Byinrättningen där vi mot en liten slant fick lov att duscha.

En bukett ölandsblommor till värdparet.

På Kalmar slott såg vi Johan den III:s påskmåltid som den tedde sig 1586.
 Intressant, särskilt med alla fåglar som prydde bordet.

Fiskpastejer, rismos, hackad gädda formade som päronhalvor, ägg och nötter....

Utsikt från slottet. 

10 juli - 12 juli 
Söderfors via Gränna och Vadstena.

Efter att ha avverkat Smålands byar körde vi in i bushen mellan Nässjö och Gränna. Det blev fin åkning ute i ingenstans. Till slut nådde vi Gränna och solen strålade över Vättern och Visingsö. Det här är en av mina absoluta favoritvägar i Sverige! Vi övernattade i Vadstena efter att ha kört en vidunderligt vacker resa längs Vättern och över östgötaslätten. Efter att ha sovit ut åkte vi ut i nytt vattenfall och åska mot Söderfors och nästa pensionat. Vi har vänner som väntade. Och där hade det slutat regna.

Det turistkaos som rådde i Gränna gjorde det omöjligt att stanna till för foton, därför blir det en minnesbild lite på sned efteråt. Där ligger den, Visingsö, och väntar på att jag ska besöka den en gång i framtiden.

Brahehus

Vandrarhemsfrukost i Vadstena

Vandrarhemmet i Vadstena var tidigare ett ålderdomshem, varför man hade käppar att låna för den som behövde känna på den rätta atmosfären. Eller så kanske de bara hade ett dekorativt syfte...? Nå, maken provade på tider som komma skall. Hållningen är den rätta, vad jag kan se. Han får nog ställa undan hojen och ta färdtjänsten hem.

Längs Vättern

Från norr passerar man denna allé om man ska till polkagrisstaden.

Så kom vi då fram till Söderfors och vännerna Eva-Marie och Staffan tog emot på sitt pensionat (läs fritidshus).
Vi sov gott och kände oss snälla efter att ha blivit matade med en förstklassig laxmåltid.

Bramsöfjärden, som heter Fäbodfjärden just här, väntade på besök. 

Märta ville också följa med på båttur.

Sommar - eller hur? På väg ut på båttur, värdinnan i fören och värden bakom ratten. 

Karin och jag, redo för start.

Ja, då ska vi se....röd och grön pinne. Babord och styrbord. Fjärd hit och fjärd dit.
Tur att inte jag skulle sköta det här. Jag skulle bara åka och njuta av vatten, sol och sommar, jag.

Så här kan man också ha det...

Sommarnöjet.

Fiske från bryggan

Mer fiske - Märta tittar på Karins fisk.

" Jo, så här stooora fiskar..."
Frukost på bryggan innan vi påbörjade resan hem till Östersund.

Snart hemma, bara lite Järvsö kvar, som alltid då vi kommer denna väg
Dels hade jag tappat en skruv ( i hjälmen, va trodde du?), dels kunde vi se nåt vi måste ha....

Resan är över. Känslan att komma hem och sätta på tvättmaskinen och duka semestermiddag på altanen och ringa mamma och ungarna och läsa fjorton ÖP och duscha - allt detta kändes helt fantastiskt underbart. Men, som sagt, det suger alltid i äventyrstarmen ändå. Och hojen står där, blank och röd och fin. Sommaren är lång och jag är oändligt tacksam över att kunna göra det jag vill.....

//E